De kallades tattare. Eller skojare, tavringar och knävlingar. Själva benämnde de sig resande. De var samhällets mest föraktade grupp och bilden av dem var klar hos gemene man: mörkhyade och svarthåriga människor som drog omkring på vägarna och dök upp på hästmarknader och tivolin. Som sålde dukar, vispar och klockor. Och så stal de, sa man, och slogs med kniv. På 1970-talet försvann de plötsligt. Forskare menade att de upplöstes som grupp när samhället förbättrades. Men i det verkliga livet fanns de resande kvar. Fortfarande lever de mitt ibland oss, minst 15-25.000 personer. De har vanliga svenska namn och bor i vanliga lägenheter och hus. Fast de har ett eget språk, svensk romani, och utövar en egen, traditionell kultur. Men bara när de är tillsammans med sina egna. Resandeidentiteten är för många en väl dold hemlighet. Och rädslan saknar inte skäl. Än idag kan svensk TV utan kommentar visa filmer som i hela sin tendens är lika rasistiska som de värsta nazistiska hatfilmerna om judar. Hur är detta möjligt i ett land som påstår sig gå i spetsen i kampen mot främlingsfientlighet? Det är möjligt för att vi i Sverige bär på ett rasistiskt arv som vi aldrig gjort upp med. På 1920- och 30-talen talades det om utrotning av tattarna. Med hjälp av steriliseringar försökte man medvetet decimera deras antal. I Jönköping genomfördes midsommaren 1948 en regelrätt etnisk rensning. Om allt detta tiger vi fortfarande. Bo Hazell har skrivit den första breda skildringen av detta folk, där också de resande själva kommer till tals i utförliga intervjuer. Boken berättar om deras omdiskuterade härkomst, om deras språk, kultur, yrken och traditioner.