Bergsdikt handlar om ett berg som sörjer en förlorad kärlek. Genom att berget talar lidelsens språk väcker dikten inte bara frågor om vad lidelse är, utan också om hur lidelse kan tala genom och ur det poetiska språket.

Marina Tsvetajeva (1892–1941), denna stora ensling i den ryska modernismen, är som poet kanske framför allt känd för sina upproriska lyriska kärleksdikter, men hon skrev också många diktcykler och längre berättande eller tematiska dikt­sviter. En bit in på 1920-talet utvecklade hon en serie högmodernistiska dikter som utgår från abstrakta fenomen, som Bergsdikt och Slutdikt (1924) Trappdikt (1926), Nyårsdikt (1927) och Luftdikt (1927). De kan jämföras med T.S. Eliots The Wasteland i det sätt som den behandlar diktarens och diktens vara eller inte vara i den nya moderna världen. Men Marina Tsvetajeva har en annan ton och ett annat temperament. För henne är dikt och diktande alltid en intensiv revolt och uppror mot allt som hotar att kväsa liv, passion och begär. Det är därför inte sällan som dikt skrivs utifrån ”minnets hämnd”, som hon skriver i Bergsdikt, eller som den nattens och tingets revolt mot vardagens bruk som äger rum i Trappdikt.