Strindbergs senare författarskap har ofta beskrivits som präglat av en större eller mindre portion galenskap. Det har också betonats att hans texter är konfliktfyllda och att han inte skildrar några lösningar på problemen. Men En blå bok, objektet för denna studie, handlar inte bara om livets motstridigheter utan också om försoning och kärlek. Strindberg framstår här snarast som en vis och filosofisk författare. I Att se stjärnor på ljusa dagen. Förvandling och försoning i En blå bok, går Astrid Regnell igenom det verk som Strindberg skrev på ända fram till sin död och som han kallade sitt ”livs Syntes”. Strindberg har själv framhållit att den som vill se resultatet av hans ”långa växlingsrika liv” borde läsa En blå bok. I analysen av detta mycket ”växlingsrika” verk framgår att Strindberg på ålderdomen är upptagen av hur allt i naturen, hur människor sinsemellan och hur dikt och drömmar genomgår ständiga förvandlingar. Han funderar över övergången från liv till död men framförallt tycks det vara tanken att döden är förutsättningen för återuppståndelsen, övergången från död till liv, som upptar honom. Dessa saker utreder Regnell med utgångspunkt i ett tänkande som kan förknippas med hur alkemisterna beskriver förvandlingen av ande och materia, en process som i flera avseenden också handlar om försoning.