Vi lever för närvarande mitt i ett stort samhällsexperiment och ingen har en aning om hur det kommer att gå. Det är den grundläggande insikt som statsvetaren Ivan Krastev utgår ifrån i sin nya essä "Sju lärdomar av coronakrisen". Men pandemier utsätter inte bara samhället för stora påfrestningar, de gör också olika omständigheter mycket synligare än vad de annars brukar vara, institutionaliserad ojämlikhet och dito exploatering till exempel eller riskerna med att organisera äldreomsorg eller medicinförsörjning med en just in time-filosofi. Vem som helst kan i värsta fall dö i covid-19, men risken att göra det beror inte enbart på ålder, underliggande sjukdomar eller andra medicinska faktorer. Viruset är till exempel klassmedvetet.

Krastev tror sig inte ha tillgång till någon kristallkula, men menar ändå att man redan nu kan dra sju lärdomar av det som har hänt och håller på att hända. Lärdomarna gäller i tur och ordning den starka staten, gränsernas symboliska betydelse, experternas roll, auktoritära regimers sätt att använda ”big data” och övervakningsteknologi, samhällets förmåga till krishantering, pandemins generationsdynamik samt, slutligen, förutsättningarna för ekonomiska prioriteringar i ett akutläge. Att experter har fått ett helt annat samhällsinflytande är väl ingen överraskning i Folkhälsomyndighetens och självdisciplineringens Sverige, men mycket annat av det som Krastev tar upp har sannolikt gått under radarn hos de flesta – då inte minst de synergieffekter på olika områden som pandemin ovillkorligen kommer att ge upphov till. Vi lever som bekant i underliga tider.

Ivan Krastev är fast medarbetare vid Institut für die Wissenschaften vom Menschen (IMW) i Wien och har skrivit en rad böcker, bland annat den uppmärksammade "Efter Europa" (2018) och "Ljuset som försvann" (2019, skriven tillsammans med Stephen Holmes).