En särpräglad arkitektonisk Jugendmiljö uppstod under 1900-talets första årtionde i Helsingborg, i stadsdelen Olympia. Det var ett tidigare obebyggt område som då fick friliggande trevåningsvillor med bostadslägenheter, i kvarteren Staren, Lärkan, Vipan och Ärlan. Inledningsvis behandlar essän den historiska framväxten av detta villaområde, mot bakgrund av arkitekturstilens uppkomst som internationell Art Nouveaustil. En kritisk diskussion förs också om restaureringar/förändringar av de nu mer än 100-åriga villorna. Den dåvarande stadsarkitekten Alfred Hellerströms roll i planeringen och iscensättningen av denna Jugendmiljö lyfts fram. Men tyngdpunkten i essän ligger på Jugendvillornas fasadspråk och byggnadskropparnas ursprungliga, gemensamma uttryck och betydelse. Detta visar sig i speciella arkitektoniska gester, bland annat i tornpartier, fönsterindelningar, balkongräcken och asymmetrier i fasadspråket samt i den enhetliga färgsättningen av villornas fasader. Essän utgår vidare från vad byggnaderna i sin miljö vill vara. Med en sådan utgångspunkt kritiseras en del mindre lyckade restaureringar som skett med start på 1960-70-talen. Studien avslutas med några öppna frågor som gäller villornas tillgänglighet för barnen i dag. Detta kopplas till ett fenomenologiskt resonemang om förkroppsligade upplevelser som uppstår i barnets (liksom den vuxnes) rörelse, i fri interaktion med miljön. Ann-Charlotte Weimarck är docent i Konsthistoria och visuella studier vid Lunds universitet.