Både ljudteknikern och jag gråter i kontrollrummet på Delsjövägen i Göteborg. En radioinspelning för Boktornet pågår. Bakom studions glasruta läser Iwar Wiklander om hur Kristina från Duvemåla dör inför maken Karl Oskars ögon. När vi sedan klipper inspelningen av Vilhelm Mobergs text rinner våra tårar igen. Varje gång. I mitt liv som radioproducent är detta en unik upplevelse och jag känner att jag vill få veta. Hur gör han, hur bär han sej åt för att fånga publiken så? Detta är den första utgångspunkten för den här boken. Den andra kommer ur bestörtningen när jag inser att Iwar inte ens blivit erbjuden att få sitt namn på en spårvagn, en vanlig hedersbevisning för Göteborgskändisar. Under sina 50 år vid teatern har han gjort runt 100 roller och fått översvallande beröm för i stort sett alla. Han är en av Göteborgs stora skådespelarprofiler, har ett grundmurat gott rykte i branschen, varit teaterchef i ett par omgångar, spelat Vladimir i I väntan på Godot (två gånger till och med), Peer Gynt, Faust, Hamlet, Don Juan, Carlsson, Jeppe, Markurell, James Tyrone. Han har setts och hörts i TV, på film, i radio. Ändå är han märkligt okänd i vida kretsar, inser jag. När vi träffas nästa gång säjer jag att han borde skriva sina memoarer. Det kommer jag aldrig att göra. Jag är ingen skrivande människa. Ska vi göra det ihop? frågar jag, av en ren impuls. Ja! Nästa gång vi ses börjar vi jobba. Under drygt ett år träffas vi regelbundet och bandar våra samtal som bearbetas. Rösten ni hör i boken är alltså Iwars. Håkan Sandblad