Det var en gång, i en annan tid, en skola full av flitiga flickor och lätt excentriska, högt bildade lärare. Flickorna hade Pallas Athenes bild i silver i sina sammetsmössor, Fredrika Bremer stod staty i trapphuset, pojkarna från angränsande läroverk strök förbi i Fågelsången, gångstigen som löpte utefter skolan, och över alltihopa vakade Poseidon. Skolan kallades kort och gott Flickläroverket, och dess saga började 1929. Långt borta, ändå nära. Fortfarande lever några av de allra första eleverna, och senare decenniers flickor befinner sig på höjden av sin bana. Ändå är den fostran och uppfostran som präglade generationer av flickor förvånansvärt bortglömd, och minnet av de förväntningar vi skulle leva upp till halvt begravt i historiens dunkel. Vi var de första generationer som inte bara ville, utan också måste, bli yrkeskvinnor. Vi som inte kunde räkna med att bli försörjda av en man, och inte ville det heller. Hur förberedde skolan oss för de liv vi skulle komma att leva? Man kan inte skilja sina minnen från tiden omkring. Vi formades av den, vi slet oss loss från den, glömde den ibland. Våra minnen är resultatet av en selektiv process, det omedvetnas urval, det som stämmer med vad vi vill minnas, eller med den vi blev. Så måste boken läsas. Gunila Ambjörnsson, redaktör