De döda pratar inte. Jag vet inte varför. Men de försöker kommunicera, och Odd Thomas, kock på en snabbmatsrestaurang i en liten stad mitt i öknen är deras motvillige förtrogne.

Kanske är det en gåva, kanske en förbannelse, men Odd försöker göra vad han kan för de tysta själar som söker upp honom. Ibland vill de skipa rättvisa, och Odds tips till stadens polischef kan ibland lösa ett brott, och då och då förhindra ett. Men den här gången är det annorlunda.

En mystisk man kommer till staden med en glupande aptit, ett arkivskåp sprängfyllt med information om världens värsta mördare, och ett följe av hyenaaktiga skuggor. Vem mannen är och vad han vill kan inte ens Odds bortgångna informatörer berätta för honom. Den mest illavarslande ledtråden är en sida riven ur en kalender med datumet 15 augusti. Idag är det den 14:e.

Om tjugofyra timmar kommer staden att vakna till en dag präglad av kaos. När ondskan rullar ihop sig under den brännande ökensolen kämpar Odd för att undvika en hägrande katastrof med hjälp av sin själsfrände och en oväntad grupp allierade som inkluderar kungen av rock 'n' roll. Hans berättelse om hur det förflutna och nuet och ödets bestämmelser löper samman är det stoff våra värsta mardrömmar är vävda av.

Koontz väver utan att det känns konstigt en väv av realistisk handling med inslag av övernaturligheter. Lägg till detta en god portion humor, ett fascinerande persongalleri och en gedigen tro på människans inneboende godhet, och resultatet blir en underhållande roman.
Sydsvenskan

Koontz visar här [] att han är en alldeles för begåvad författare för att reduceras till en amerikansk, bästsäljande skräckförfattare [] Lägg ihop förmågan att skriva fantasieggande med tempo och driv med att kunna trycka på rätt knappar i vårt undermedvetna [] Lägg därtill en hög litterär halt i ton och personporträtt.
tilltalet [är] väldigt personligt, och i avsaknad av den svulstighet som ibland kan märkas inom denna genre. Dessutom finns en varm humor där, också ovanlig i sammanhanget.
Folkbladet

[Odd Thomas] är ovanligt bra. Det är en eskalerande obehaglig, varm, kärleksfull och ganska ödesmättad bok, där Koontz skissar rakt och rakt på sak påtagliga, vanliga och personliga människor, miljöer och manus.
Gotlands Allehanda