Bilden brändes fast i mitt minne som på en lertavla, och har funnits där alltsedan dess. Om jag verkligen hade tagit ett fotografi kunde det ändå inte ha varit tydligare. Signhild i ljuset, Ester i mörkret. Poeten Olsson och O Sole Mio i sina skinnställ, klara för avfärd. En augustiförmiddag 1967. Och så höjer poeten handen och grenslar den brummande Enfielden. Petar in en växel, drar på gas och smattrar iväg. Några småstenar sprätter. Det är den sista dagen på sommarlovet. Det är sommaren 1967. Mauritz är 17 år och längtar ut i världen. London, Paris, San Francisco ¿ Dylan, Joyce, Sgt Pepper ¿ Det är kärlekens sommar ¿ men inte enbart kärlekens. Avgörande och gåtfulla saker händer i den lilla staden på Närkeslätten, i Världens mitt. Och efter den här sommaren kommer Mauritz inte att vara samma människa längre.