Jag var väl egentligen inte kär i själva killen, Alexander Liljegren, utan det var mer den där drömmen om, att bara om jag fick honom, så skulle allt bli bra. Mitt liv skulle ordna sig och jag skulle äntligen känna mig hel. Var han rolig? Nej. Inte det minsta. Blev jag glad av att prata med honom? Verkligen inte. Fick han mig att tänka i nya banor? Haha. Är det så fortfarande? Att jag hela tiden längtar efter något, som jag inte vet vad det är?

Det är som om att jag har fastnat i femtonårs-tiden av mitt liv. Jag har så lätt att nå henne. Tjejen med blont fjunigt hår och vit täckjacka. Ibland är jag närmare henne än mitt vuxna jag. Samma känsla av utanförskap. Samma känsla av att inte höra till. 

Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är så avgörande för vem man sedan blir