Mina smala axlars längtan är en berättelse om att vara sig själv, och att förbli sig själv, samtidigt som man är galet förälskad. Med mycket humor, fingertoppskänsla och knivskarp blick skriver Maria Frensborg om kärlek, vänskap, svek och identitetssökande så att sidorna glöder.

Magda går på gymnasiet och önskar sig mer av det mesta: mer av livet, mer poesi, roligare vänner, mer av Jens. Framför allt mer av Jens, som är två meter lång och en vandrande dröm. Med oxblodsröda Dr Martens, perfekt långt hår och svarta kläder är han solen i Magdas universum. Hon vet allt om honom, kysser marken där han går.

”Jag: ett Jensrelaterat uppslagsverk. En Jenscyklopedi. Som kan scheman, lärare, skåpnummer, telefonnummer och allt annat som är googlebart. Jag vet till och med var han bor. Tio minuter på cykel härifrån, i ett hus med sex våningar och porttelefon.”

Bästisen Petra förstår ingenting, men det har hon å andra sidan inte gjort på ganska länge. Magda är redo för förändring, och den kommer i form av en hemlig inbjudan till KG, Kvinnliga Gymnasieföreningen. De säger sig syssla med litteratur, konst och musik och Magda, som själv skriver, är inte sen att tacka ja. Samtidigt går hon med i skoltidningen där Jens är chefredaktör. Han verkar vara intresserad tillbaka … eller? En sak är i alla fall säker: han tycker att KG är korkade och pretentiösa, och hatar dem lika mycket som han älskar sin elgitarr. Det pirrar i Magda av hopp och allt det nya, men samtidigt slits hon mellan Jens, KG och sig själv. För hur mycket kan man anpassa sig innan man förvandlas till en våt fläck? Och hur mycket är man beredd att ge upp för känslan av att vara utvald, älskad, sedd?