Man måste få vara rädd, och alla måste få vara med och leka. Redan i grupper med ganska små barn finns det tendenser till mobbning och utanförskap. Det är också i de tidiga åldrarna barnen behöver bearbeta och läsa om sina funderingar kring dessa svåra frågor. I Den lilla räddharen tas problematiken upp på ett allvarligt, men ändå lustfyllt sätt.

Huvudpersonen (haren) heter egentligen inte räddharen. Hans riktiga namn är Tulle, och hans överbeskyddande farmor säger åt honom att akta sig för än det ena än det andra. Till slut är Tulle rädd för hundar, mörkret, vatten och stora pojkar. Därför kallar de andra barnen honom räddhare.

Men en dag kommer den elaka räven till byn. Alla springer in i sina hus, men Lill-Ante hinner inte in för han kan inte springa så fort. Då glömmer Tulle att vara rädd och tar tag i rävens svans. Han håller i ända tills räven springer in i ett träd så Tulle tappar greppet och räven slinker iväg.

Alla hararna i byn kommer ut och jublar över Tulles bedrift. Borgmästaren ger honom till och med en medalj för mod och tapperhet.

Med sina fina inkännande illustrationer och känsliga text har Elisabeth Shaw skapat ett litet barnboksmästerverk. Den lilla räddharen gavs ut första gången 1963, men den är lika aktuell idag som då. I Tyskland (där originalet kom ut) trycker man ständigt nya upplagor.