Ernest Hemingway var en av 1900-talets stora berättare. Han föddes 1899 och växte upp i Oak Park, Illinois, en förstad till Chicago. Han skrev romaner som fortfarande läses och korta berättelser som i några fall tillhör det bästa som skrivits. Av pappan ärvde Ernest en lust att vara ute i naturen samt att fiska och jaga. Dessutom fick Hemingway del av faderns robusta fysisk. Även modern hade en bastant konstitution och följden av detta påbrå blev att Hemingway var enormt fysiskt stark. Efter ett antal år som journalist i USA och korrespondent i Europa vågade Ernest ta steget att försöka försörja sig som författare. Inte minst genom författaren Sherwood Anderssons försorg introducerades Hemingway för en del av den litterära eliten i Paris; Gertrud Stein, Ezra Pound, Sylvia Beach som ägde den legendariska bokhandeln Shakespeare & Co, Scott Fitzgerald med flera. Hemingways skrivande kännetecknas av stor närvaro och mycket dialog. Ofta förvandlade Hemingway livs levande personer, endast lätt förklädda, till romanfigurer vilket inte alltid uppskattades av de drabbade och aldrig av Hemingways föräldrar som kallade hans litteratur för "smutsig"! Med åren förvandlades Hemingway tyvärr till en alltmer sorglig figur. Framgångarna steg honom åt huvudet och han vårdade sin image av hårt supande machoman som förförde, älskade, jagade storvilt och djuphavsfi skade mer framgångsrikt än någon annan. Detta tillsammans med rent fysiska skador förvandlade "Papa" till ett vrak redan i 50-årsåldern och när 50-talet bröt in ansågs han av många som slut. Så kom kortromanen The Old Man and the Sea (Den gamle och havet), vilken blev en succé och som sannolikt bidrog till att han förärades Nobelpriset i litteratur 1954. En hel del av hans litteratur kom ut först efter hans död 1961 och som i fl era fall baserades på gamla anteckningar och manusutkast som hittades dels i Hôtel Ritz källare i Paris, dels i källaren till Sloopy Joe´s, Hemingways favoritbar i Key West. A Moveable Feast (En fest för livet) som är en slags dagbok från Paristiden på 1920-talet samt Garden of Eden (Edens Lustgård), där läsaren bland annat får intressanta inblickar i Hemingways svajande sexualitet, tillhör de postumt utgivna verken. På ytan var Hemingways liv oerhört rikt. Han var beundrad och krävde att alltid vara i centrum. Han var dock självrättfärdig och skyllde alltid ifrån sig samt var ytterst ovarsam med sanningen, allt i akt och mening att framhäva sig själv. Men han kunde i sina bästa stunder, som en författarkollega så vackert har uttryckt det; skriva lika naturligt som höken flyger och lika blixtrande klart som en solreflex i vattnet.