Vattenytan var mörk och stilla som en spegel. Elvaårige Martin satt längst ut på den lilla träbryggan och studerade sorgset de små bitarna av hans sönderrivna brev medan de sakta sjönk ned mot sjöns botten och försvann utom synhåll. Den mycket korta men svala vindpust som plötsligt svepte förbi denna sköna sommarmorgon märkte han knappast. Hade han vetat vad den berodde på hade han känt djup skräck i stället för bara sorgsenhet, men han visste ju inte.