I boken Skola i gränsland skildras det tioåriga, nära samarbetet mellan Sunnadalskolan och Marinmuseum i Karlskrona. Marinmuseums ambition var tidigt att möta Sunnadalskolans behov av att experimentellt pröva ett friare förhållningssätt till den traditionella förmedlingspedagogiken. Det var alltså inte museets behov av utveckling som från början stod i centrum, utan hur skolan med kulturinstitutionens hjälp skulle kunna förverkliga målen i läroplanen. Museets vinst i sammanhanget är att man på detta sätt når nya målgrupper och på det viset kan förnya och utöka sitt besöksunderlag. Den grundläggande idén är att man genom arbetsmetoden kulturprocessat lärande får eleverna att utveckla sina förmågor i skolans kärnämnen. Efter att teaterproduktionen schemalades som en valbar profil på skolan har såväl personal som elever på ett märkbart sätt skapat nya vägar och förutsättningar för inlärning. Det är så teater och matematik hänger ihop. Samarbetet innebär en omfattande satsning på det som på pedagogers språk brukar benämnas den praktisk-estetiska inlärningskoden. I detta fall utgår man från arbetet med en årlig teaterproduktion, där eleverna från år 6-9 får ägna sig åt professionellt teaterarbete med handledning av lärare som har en fot i teatervärlden och in i den traditionella skolpedagogiken. I boken skildras i detalj arbetet i de olika arbetsgrupperna, såsom manus, skådespeleri, scenografi, dans, med flera. Förhoppningen är att fler pedagoger ska inspireras av arbetet på Sunnadalskolan och implementera arbetsmetoden i den egna verksamheten. Sammanfattningsvis konstateras att kulturen har en underordnad roll i den svenska skolan, detta trots att modern pedagogisk forskning och även hjärnforskning visar på kulturens kraftfulla instrument för inlärning. Detta vill Skola i gränsland ändra på.