Överdirektör Harry Söderman (1902-1956) är mest känd för eftervärlden som kriminalteknisk pionjär, som initiativtagare till de norska och danska polistrupperna under andra världskriget och som en av de ledande inom Interpol. Han var den förste svensk som doktorerade i ämnet kriminalteknik - avhandlingen handlade om identifiering av eldhandvapen. Han fick senare en docentur i ämnet på Stockholms universitet, skrev flera handböcker, utbildade Sveriges kriminalpoliser i en vetenskaplig syn på kriminaltekniska undersökningar och grundade Statens kriminaltekniska anstalt (SKA) - en föregångare till nuvarande Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Detektiverna på SKA gjorde sig också kända för en omfattande utbildnings- och utredningsverksamhet där de demonstrerade hur de nya metoderna skulle användas på fältet - mest känd av dessa detektiver är väl Otto Wendel. Under andra världskriget höll han i vad som i brist på bättre kan kallas den svenska polisens utrikespolitik. Detta innebar bl a att hålla kontakt med den tyska kriminalpolisen som under kriget nästan helt ersattes med nazister. Han var även initiativtagare och utbildningsledare för de danska och norska polistrupperna - en militär styrka på 15 tusen man som skulle skapa ordningen i länderna efter krigsslutet och ersätta nazisterna inom poliskåren. Efter kriget anlitades han även för att avnazifiera och bygga upp den tyska kriminal- och säkerhetspolisen. Efter sin död föll han inte i glömska men när denna biografi skrevs hade han blivit en legend. Målsättningen har varit att beskriva hans mycket krokiga karriär. De som de senaste åren uppmärksammat honom har bl a varit polistruppernas norska veteranföreningen, Leif G W Persson i sina program Veckans brott och faktiskt Astrid Lindgren-sällskapet eftersom hon ett tag arbetade för honom som sekreterare och då inspirerades till att skriva om Kalle Blomkvist. En Googlesökning på internet ger över 50 tusen träffar på Harry Söderman.