Fredrik lyfter klubban och uttalar samtidigt högt en mening ur den senaste teorin han läst om, no daylight between your legs!, och så smack. Bollen är iväg. Den fräser, nästan wobblar fram genom luften och drar olycksbådande kraftigt åt vänster. Två, tre studsar och så plums ner i dammen där den troligen kommer att stanna i all evighet. Alltså, det här ju inte klokt. Hur är det möjligt? Jag kan ju inte göra mer. Jag kan inte slå ett bättre slag och så går den i vattnet! På en normal bana skulle den stannat på fairway och legat perfekt. Det här är ju vansinne. Hur har de klippt egentligen? Det måste ju vara bredare semiruff mellan fairway och dammen. Och slänten mot dammen är ju dessutom alldeles för brant. Jag kan ju inte göra mer än att slå perfekta slag, eller hur? Fredrik är förtvivlad. Hans kroppshållning är stel, spänd. Som vanligt är det banans fel att bollen inte gick dit han tänkt sig. Hela hans ansiktsuttryck är förvridet. Han kastar uppgivet sin klubba mot bagen vid sidan av tee. Benen är spända som fjädrar. Golfen är en plåga. Fredriks golf är ett tillstånd av kramp, en psykos som plågat honom i femtio år. Det är nu jag bestämmer mig. Något måste göras. Fredrik är ju min vän. En stimulerande, social och rolig person utanför banan. På banan förvandlas han till en ängslig, skräckinjagande varelse som, när det är som allra värst, kan liknas vid ett monster. En dr Jekyll och mr Hyde.