“Jag är verkligen ofärdig som människa och dessa dikter är ett försök att åtgärda det. Där har jag ansträngt mig för att hyfsa till mina tankar och känslor. Så sällan det lyckas! För varje dikt har jag slängt hundra utkast och varje rad har skrivits om minst lika många gånger. Naturligtvis borde de ha blivit bättre. Sånt är livet. Åtminstone mitt. Men ändå, att få arbeta så här, med sina värdelösheter, det är underbart! Kanske framförallt eftersom jag gärna undersöker (eller härmar helt enkelt) hur andra människor tar sig an livet. Det finns så många jag är tacksam över att ha fått lära känna, som Proust och Nabokov (för deras ogenerade entusiasm inför sig själva och sina familjer), Michael Lewis (för att han om och om igen, i stycke efter stycke, inte sällan i första raden, visar hur noggrann man kan vara med vad som är viktigt) och John Frusciante (klassicismen och romantiken, ihop). Vi lever i en fantastisk tid! Aldrig förr kan det ha funnits lika bra möjligheter att ta del av så många andra människors sätt att leva. Överallt finns det människor: på gatan, i hörlurarna, i möten, hemma, i böcker, på sociala medier. Dygnet runt går det att låta sig inspireras av hur andra människor lyckas bättre eller sämre med sina tankar, känslor och handlingar.”

Med vänlig hälsning, Magnus