Description
Har Baron von Münchhausen fått en nutida efterföljare?
Jag har skrivit en barn-och ungdomsbok som en äventyrsberättelse där huvudpersonerna kan förflytta sig i tid och rum, berättar författaren Bernadino Schwimmeltrik.
Huvudpersonerna är en gris, en katt och en hund.
Berättelsen började för ca 30 år sedan när min yngste son och jag badade bastu.
Berättelsen var ett sätt att få honom att tycka om bastubadandet. Vilket lyckades.
Jag grunnade länge på om jag skulle klara av att skriva ner historien.
2018 gjorde jag slag i saken och började att skriva.
Det är jätteroligt att fritt kunde fabulera om personer och händelser, faktiska som fiktioner. Att kunna ge några politiska, religiösa och moraliska sidspakar men också påpeka saker som borde rättas till utan för den sakens skull bli en moralisk kompass.
Trevlig läsning.
EN ÄVENTYRSBERÄTTELSE FÖR BARN OCH HALVVUXNA
Författare Bernardo Schwimmeltrik
Persongalleri:
ÖffliBöffli är en glad gris som nu har blivit gammal nog för att lämna föräld-rahemmet. ÖffliBöffli har gått i den vanliga folkskolan och lärt sig läsa och skriva. Han är mycket nyfiken och vill gärna veta hur allting är och hur det funkar. ÖffliBöffli kan lätt uppfattas som en besserwisser då han ofta har svar på allting. ÖffliBöfflis favoritämne i skolan var historia.
Pelle Pistol är en svartvit och mycket elegant katt som har varit fäktmäs-tare hos Kungen av det stora Solskensriket. Han bär alltid en flott röd uniform med en stor vit krage. På huvudet en bredbrämad hatt med en stor strutsfjäder som vajar vackert i vinden. En flintlåspistol är istoppad i vapenbältet på var sida. På vänstra sidan hänger en smärt värja. Pelle Pistol är lite av en klädsnobb.
Kalle Kanon är en stor och välvuxen bulldogg med en barsk framtoning men med ett hjärta av guld. Kalle Kanon har varit artillerimästare vid samma hov som Pelle Pistol. Där har de träffat varandra och sedan dess varit vänner i vått som torrt. Kalle Kanon är mycket stark och har vunnit flera brottnings-mästerskap.
UnkaDuncas tar vännerna till fånga
Åter var det lata dagar på Pissimippi. Tiden bara flöt förbi i långsam mak. För det mesta rörde sig aktiviteterna om att brassa käk och sitta med fiske-grejor och hoppas på napp. Färsk fisk var alltid uppskattat.
För det mesta la man flotten in vid bredden över natten och fortsatte då oförtrutet så snart frukosten var intagen. Man hade nog inte riktigt lagt märke till hur Pissimippi ändrade karaktär från skogsområden och gröna gräsfält till träskmarker med plantor och träd som växte direkt i vattnet. Det var mycket mossa på nerhängande lianer och det luktade murket. Dagsljuset trängde knappt fram genom de täta trädkronorna och lövverken.
Båten hade på något mystiskt vis förirrat sig in mitt i träsket när vän-nerna dåsade i eftermiddagssolen. Pelle Pistol ryckte till och hoppade upp på benen och slog larm vilket fick ÖffliBöffli och Kalle Kanon att hastigt komma på fötter. Man visste inte vad som var fram eller bak då man hade förlorat orienteringen totalt.
Man satte sig ned och höll råd.
”Hur skall vi ta oss igenom denna gröna sörja med nerhängande lianer som omger oss överallt och spärrar vägens framkomlighet”, fnös Kalle Kanon.
”Vi får väl hacka oss igenom med yxor och svärd så gott det går”, sva-rade ÖffliBöffli.
Under tiden vännerna stod och kliade sig i nacken dök plötsligt några hotfulla individer upp som stod med var sitt ben på en alligator. Varelserna höll i en töm och varje ände var fastknuten till en ring som gick genom alligatorernas respektive höger eller vänstra näsborre. Sedan var alligato-rernas svansar ihop bundna med en lätt kätting. Det fungerade som ett par stridshästar fast allt föregick i vattnet. Dessutom med ganska hög fart. Va-relserna styrde stridsalligatorerna i krets runt flotten under höga hotfulla vrål. Ansiktsmasker i svart och vitt förhöjde den hotfulla stämningen. ÖffliBöffli, Pelle Pistol och Kalle Kanon ställde sig med ryggarna mot varandra i försvarsställning redo att möta angriparna ifall dessa ville ta sig ombord på flotten. Svärd, yxa och pistoler fanns redan framme i högsta hugg. Angriparna följdes hela tiden vaksamt med ögonen.
Plötsligt lät ett skriande hornsignal och alla tvärnitade och stod helt stilla på vattnet medan de iakttog en till synes prominent ledare som kom på de största kräldjuren.
Försiktigt närmade han sig flotten, stint stirrande på trion. Till slut var ledaren helt framme vid relingen utan att något våldsamt hade hänt.
”Jag är UnkaDuncas, högsta ledare och befälhavare för Svinginerna som bor i dessa träskmarker ni just har trängt er in i.”
”Hej på dig UnkaDuncas. Det är på grund av lite ouppmärksamhet vi har hamnat här. Vi har inga avsikter att ställa till med några problem om du förstår”, svarade ÖffliBöffli.
”Hmm”, morrade UnkaDuncas och tittade ÖffliBöffli rakt i ögonen för att se om han kunde upptäcka något tvivelsamt.
Efter en halv minuts överläggning med sig själv manade UnkaDuncas alla männen runt om att lägga vapnen åt sidan.
Två spann alligatorer gjordes fast till flotten och började att bogsera denna igenom mangroveskogens snåriga lövverk. Så småningom uppenba-rade sig en bredare segelbar kanal. Då ökades också tempot. Snart nådde man fram till ett trångt sund som var ingången till en stor lagun. Hela in-farten var kraftigt bevakat och på flera ställen fanns till fallgaller som kunde sänkas ner i sundet och på så sätt försvåra intrång och spärra sundet.
Väl igenom sundet fick man se ett stort antal byggnader ofta i flera vå-ningar som låg runt torg och gator fördelat på hela lagunens utsträckning.
Folket strömmade ner till anlöps kajen för att nyfiket titta på de kons-tiga nykomlingarna.
Man knuffades och försökte att tränga sig längst fram.
Ett barn ramlade över kajkanten och försvann under vattenytan. Resolut hoppade Kalle Kanon över relingen och dök där barnet hade försvunnit.
Tiden gick och man började att bli mycket nervösa och fruktade att det värsta skulle inträffa.
Men så plötsligt bröt en vresig bulldoggs huvud upp ur vattenspegeln och på ryggen satt barnet. Kalle Kanon simmade in till kanten så som bara en hund kan simma.
Folket började jubla och ropa hurra kastande sina hattar och mössor upp i luften.
En ängslig mamma sprang snabbt fram och snappade barnet från Kalle Kanons rygg.
Nu var stämningen mot de tre främmande personerna vänd till något mycket positivt och gillande.
ÖffliBöffli, Pelle Pistol och Kalle Kanon blev omringande av folket. Alla ville vidröra hjältarna och mest Kalle Kanon. Det var ju han som hade räddat barnet.
Triumferande eskorterades trion med UnkaDuncas i spetsen till en stor byggnad som kunde liknas vid ett slott.
Väl inne i byggnaden kom betjänter ilande med dryck och mat på stora silverbrickor. Alla sorter exotiska och kanderade frukter serverades till-sammans med en ilsket grön likörliknade dryck som de kallade snålvatten.
Stämningen var munter och hjärtlig och en liten orkester började spela suggestiv mycket rytmisk musik på trummor, truttelittor, pillipilliflöjter och något harp liknade instrument som mer såg ut som en grind till en hönsgård.
Dans bröt ut spontant och plötsligt var allt förvandlat till en folkfest.
Människorna klappade i händerna och sjöng med för fulla halsar på me-lodierna som tydligen var välkända.
Det var faktisk den dag på året man firade gudarna och la offergåvor i form av mat, blommor och diverse bruksföremål på en liten flotte som man sedan lät flyta ner för floden och man hoppades att gåvorna kom fram till gudarna.
När detta var avklarat så började firandet på allvar.
Det fanns olika tävlingar men också uppvisningar där Krokodansen var höjdpunkten.
Människorna samlades runt en stor öppen plats där man väntade på ar-tisterna och deras föreställning under mycket stoj och stim.
Plötsligt öppnades ringen och fram kom två muskulösa och vältränade män med var sin alligator under armen. Alligatorerna var ungefär en meter långa och försedda med munkavel.
Artisterna bugade sig artigt framför publiken samtidigt som de höll fram var sin alligator.
”Min alligator heter Alice”, deklarerade PukkelPuh.
”Och min heter Ally”, ropade MukkelMu ut.
Och i tur och ordning presenterade de övriga åtta tävlingsdeltagarna sig.
De två artisterna var kusiner och tränade varje dag sina alligatorer så fö-reställningen skulle bli så bra som möjligt.
Man inledde uppvisningen med flera olika färdigheter så som balans-gång, alligatorkortdistanslopp och hinderbana.
Först ut av tio alligatorer var Alice som balanserade på en smal kant på en cirka tio meter lång balk. Därefter var det bakbenspromenad på gungfly som skulle gå så pass fort att djuret inte fastnade i kvicksanden. För säker-hets skull hade PukkelPuh ett rep fastsatt runt halsen på Alice så han kunde dra in henne ifall läget blev kritiskt.
Nästa moment gällde trädklättring eller rättare sagt klättring upp för en blankpolerad mycket hög, avbarkad trädstam.
Några diskvalifikationer förekom då en ägare hade smort in trädstam-men med gåsfett så favoriten inte kunde få bra grepp.
Fuskaren blev utbuad och utskrattad av publiken som inte gillade detta skurkaktiga tilltag.
Alla övningar skulle göras på tid och snabbaste alligator som blev vin-naren fick belöning i form av fisk. Ägaren vann en helkväll med Sköna Sonja. Tiden mättes med ett avancerat solur som var uppsatt vid domartri-bunen. Publiken kunde naturligtvis också se tidsförloppet. Man kunde spela och satsa på vinnaren. Man hade ett system av färgad småsten som gällde som valuta eller myntsystem.
Slutligen vann Krälande Kräket de sammanlagda momenten.
Ett stort antal kulörta stenar bytte ägare till somligas glädje och andras besvikelse.
Nu var det artisternas tur att uppträda.
Alligatorerna hade ett rep bundet runt den långa nosen och repet gick i en slinga ner till svansspetsen. Artisterna tog tag mitt på repslingan och började att snurra runt i allt snabbare takt om sin egen axel. På en given signal lät man kräldjuren flyga genom luften när båda artisterna vände an-sikte mot ansikte. Djuren for i väg som en kanonkula och blev skickligt gripen av respektive artist. Fram och tillbaka ett antal gånger när man plötsligt skickade Alice och Ally vertikalt upp i luften och under tiden hoppade PukkelPuh genom en flammande eldring som MukkelMu kastade fram emot honom. Väsande släcktes elden i den lilla dammen som låg bakom ryggen på PukkelPuh. Båda djuren landade säkert i armarna på ar-tisterna under stort jubel och bifall från publiken.
Efter att uppträdandet var slut leddes alla alligatorerna till ett stall där djuren hade sitt eget bås.
Över stalldörren hade man spikat upp en skylt som var upphittad ute på floden.
Det var en pampig skylt med snidade bokstäver på en polerad ekplanka. Bokstäverna var ifyllda med röd färg som framhävde texten mycket bra och synligt.
Där stod:
Mårten Mås
tillverkning av dam-
och resväskor i äkta kräldjursskinn.
Man hade ingen aning om vad det betydde utan menade att den hade magiska egenskaper.
En annan uppskattad övning var åla fisket med gamle kroken Metusa-lem som var försedd med en länk av stål fastsatt på svansroten. Metusalem satte man mitt på en stor flotte och paddlade endast ett kort avstånd ut ifrån flodbanken där alla åskådare stod. Metusalem blev nu tryckt ut över kanten på flotten och dök genast mot botten. Under mycket plaskande och morrande återkom Metusalem med en jättestor elektrisk ål i käften. Ålen piskade våldsamt med svansen och gav hela tiden Metusalem kraftiga elektriska stötar.
”Vilken tuff rackare”, menade Kalle Kanon beundrande.
Man kunde räkna åtskilliga brännmärken och ärr på Metusalems långa nos. Men han brydde sig inte det minsta om alla stötar och smällar, men lämnade den elektriska ålen i en tunna där den inte kunde fly ifrån. Metu-salem dök omgående efter en ny ål och snart var tunnan full av ål.
Publiken applåderade och menade att Metusalem var värd en smaskig belöning för det dryga arbetet.
Nu bar folket fram brända lerkärl som var tillverkade efter en speciell metod så mittendelen runt kärlet var transparent. Man la en ål i varje kruka och ställde upp dessa två och två. Sedan förband man krukorna med en bit hampa med inbyggd koppartråd. Detta retade upp ålarna till den milda grad att de hela tiden spydde ut elektricitet.
Krukorna fungerade nu som lampor och lyste upp kvällen med ett för-trollande sken. Man använde grön el och förnybar energi.
När man hade lämnat folkfesten och gått till ett lugn del av slottet berät-tade UnkaDuncas att de inte alltid hade bott i träskmarken, men inne på soliga bördiga slätter var det lätt att försörja hela befolkningen.
”Våra gudar berättade för cirka trehundra år sedan att några nya och mer kraftfulla gudar skulle komma via havet i stora praktfulla flytetyg och er-övra och fördriva mitt folk Svinginerna”, berättade UnkaDuncas.
”Men blev det så”, frågade Pelle Pistol. ”Kunde ni inte driva inkräktarna tillbaka i havet.”
”Nej det var inte möjligt då de hade lierat sig med vår största gud Vul-canus som spydde ut rök, kaos och död. Vi hade inte en chans utan fick fly för livet”, svarade UnkaDuncas bedrövat.
”Vet ni vad anföraren för dessa fartyg hette?” frågade ÖffliBöffli då han hade fått mycket bra skolbetyg i historia och kanske kunde få en klarare bild av händelsen.
”Ja, han hette Herman Kortfes och hans soldater kallades Konkvästadorer. Det var fruktansvärda soldater som inte gick att besegra. Där han landade på kusten, byggdes sedan upp en stad som fick namnet ’Flera Krus’”, fortsatte UnkaDuncas.
”Då vet jag vad ni har blivit utsatta för”, replikerade ÖffliBöffli.
”Kommer du ihåg vad er kung hette på den tiden”, frågade ÖffliBöffli vidare.
”Ja, det var PontePuma. Han var väl i och för sig ingen trevlig kung som sådan, då han lät prästerna offra levande människor till gudarna i hopp om bra skördar så alla kunde få mat varje dag. Det är så det har berättats munt-ligt genom alla generationer sedan dess”, medgav UnkaDuncas lite generat.
”Vi har en tidstunnel som sträcker sig vida om och kan ta oss tillbaka till den tiden då det hände. Varje steg neråt i tunneln utgör ett år tillbaka i tiden. Om vi går till det stället som är markerat med 1519 så kommer vi precis till den tiden när de stora vita gudarna ankom”, informerade Unka-Duncas.
”Det var intressant”, utbröt Pelle Pistol. ”Då kan vi kanske påverka ut-fallet?”
”Nej tyvärr inte. Det som har skett går inte att ändra på. Men vi kan kanske betrakta hela eller delar av förloppet”, tyckte ÖffliBöffli.
”Ja, vi kan se dem men kan de se oss eller veta att vi är där? Det är vi inte säkra på”, slog UnkaDuncas fast.
”En annan fråga är hur långt ni har gått ner för tidstrappan?” frågade ÖffliBöffli. ”Den går kanske ända till tidens begynnelse.”
”Vi har inte gått vidare då vi är mycket rädda för att möta SomeBees som finns i hela tidstrappan”, svarade UnkaDuncas.
”Vad är SomeBees för varelser som kan vara så farliga”, ville Pelle Pi-stol veta.
”Vi kallar dem också de levande döda. Kroppen är helt svart och de har nästan inga kläder på sig och de har röda ögon som om det var glödande kol i ögonhålorna istället för vanliga ögon”, viskade UnkaDuncas som om han var rädd för att någon sådan varelse skulle höra honom.
”Man kan inte höra deras steg när de kommer men blir varse ett ljud som påminner om en arg bisvärm som just har blivit plundrad på hela sitt honungsförråd. Ett lågt surrande som ökar till ett högt fräsande svirr. Då vet man att en SomeBee är mycket nära. Blodet fryser till is och man bör-jar svettas okontrollerat”, fortsatte UnkaDuncas sin berättelse.
”Finns det inget som kan skrämma eller hålla en SomeBee på avstånd”, ville Kalle Kanon veta.
”Vi har några magiska tecken i trä som vi har fått av en shaman som levde nästan samtidigt med Herman Kortfes. Om man håller upp dessa magiska träsymboler börjar alla SomeBees att skaka våldsamt med vrål och stönande av smärta för att till sist lösas upp i en blåaktig dimma”, be-rättade UnkaDuncas.
”Hur ser dessa magiska symboler ut”, undrade Pelle Pistol och la huvu-det lite på sned som om han plötsligt fick en idé eller kom ihåg något vik-tigt.
”Jag kan visa er en nu”, sa UnkaDuncas och gick till en kammare.
Han kom tillbaka med ett snidat trästycke som hade en tvärpinne som var fäst en bit uppepå det längre och snidade trästycket.
”Men det ser ju ut som ett kors”, utbröt vännerna i munnen på varandra.
”Vad är ett kors”, undrade UnkaDuncas.
”Det är en helig symbol för en stor sekt som har stor utbredning över det mesta av jorden. Sekten försöker också att sprida denna tro till resten av världen med argument att de sedan skall bli frälsta och få ett evigt liv i något som de kallar Paradiset”, svarade ÖffliBöffli med stort allvar.
”Men kan detta vara sant?” frågade UnkaDuncas än mera undrande. ”Vi har också massor av symboler för våra gudar och regler, ceremonier och offringar som vi måste följa för att inte irritera gudarna. Vi vill ju ha ett bra liv med tillräckligt med mat och dryck. Viktigt är även fruktbarheten, som ser till att alla jordens varelser reproduceras”, sa UnkaDuncas.
”Faktum är att ingen vet något om det finns liv efter döden. Det kan vara en enda stor bluff från sektens sida att få kontroll över människorna genom att sprida fruktan och hopp om man inte följer sektens regler”, la Pelle Pistol till.
”Nå skall vi se till att komma igång med vår vandring på tidens trappa”, menade Kalle Kanon.
”Ja det skall vi med detsamma. Min fru har packat mat och dryck till oss ifall vi inte kommer hem till kvällsmaten”, utbröt UnkaDuncas.
Kapitel 22.
Vännerna ramlar in hos Sänkte Pär
Där stod en gammal mossig gubbe med långt vitt helskägg som räckte näs-tan ner till knäna. I handen höll han en gedigen stav som var längre än ho-nom själv. Staven slutade med en krok liksom.
”Jag är Sänkte Pär och är portvakt här. Jag sorterar svarta och vita sjä-lar. Det är ganska lätt då det finns mest svarta själar som får ta porten till vänster och så de få vita som tar porten till höger. Och vem är ni om jag får fråga som kommer in genom bakdörren”, ville Sänkte Pär veta med en gång.
”Får jag presentera mina vänner Pelle Pistol f.d. livvaktsofficer vid det Kungliga Gardet. Och där ser du Kalle Kanon artilleribefäl med en lång karriär och skjut vana. Även han vid de kungliga tropparna.
Den välsminkade mannen med de vita ringarna runt ögonen är vår nya vän UnkaDuncas, överstepräst och ledare för Svinginerna. Själv heter jag ÖffliBöffli och är reseledare för denna utsökta grupp på väg mot 1519”, svarade ÖffliBöffli tappert, då han var lite rädd för Sänkte Pär och hans uppgift.
”Jaså, ni är mest välkomna fast ni har kommit in genom bakdörren så att säga”, menade Sänkte Pär. ”Mina vanliga kunder kommer hit med tåg”, fortsatte Sänkte Pär uttrycksfullt.
”Men vad är din uppgift. Har du något arbete?” ville Pelle Pistol veta.
”Det kan man diskutera beroende på vilken synvinkel man skall lägga”, svarade Sänkte Pär.
”Jag är en sorts portvakt kan man säga då jag vaktar ingången till evig-heten och anvisar de ankommande kunderna som kommer med tåg hela tiden.”
”Finns det någon utgång”, frågade Kalle Kanon och spände ögonen i Sänkte Pär liksom för att tvinga fram ett svar.
”Jag ser att ni inte är mogna för evigheten”, påstod Sänkte Pär. ”Nej det finns ingen allmän utgång. Dock ni har ju hittat en bakdörr och genom denna skall ni fortsätta vidare mot det mål ni skall undersöka. Var det dör-ren med 1519 på?” frågade Sänkte Pär.
Alla tre nickade intensivt på huvudet. UnkaDuncas hoppade upp och ner för att ge extra uttryck för den unisona enigheten.
”Jag kanske skall visa er mitt arbetsområde?” frågade Sänkte Pär lite marigt.
”Det skulle vara mycket intressant då vi är nyfikna på detta här med evigheten”, svarade ÖffliBöffli. De andra nickade instämmande.
”Då ger vi oss iväg till tågstationerna”, sa Sänkte Pär och tog ett stadigt grepp om sin rejäla herdestav.
Så gick de på en rad med Sänkte Pär först.
Snart anlände man till den första stationen där ett vitt tåg just hade kommit in på perrongen. En stor folksamling väntade på de ankommande viftande med flaggor, hattar, halsdukar ja allt vad de hade för att göra de ankommande uppmärksamma på deras närvarande. Många hade med blommor.
Tågvagnarna hade ett rött kryss målat på sidan för att understryka att detta var de viktiga vagnarna som ledde till evigheten och de av familjen och vänner som redan var där. Vagnarna var mycket komfortabla med fina kupéer och bekväma stoppade stolar. Det fanns dessutom möjlighet att beställa fram kaffe med fika under resans gång.
Glada och uppspelta människor kom snabbt ut ur tågvagnana och före-nade sig med sin familj och sina anförvanter under glada tillrop och myck-et kyssande och kramande.
”Det här är slutstationen och inga tåg återvänder. Det är endast ankom-mande och inga avgående tåg härifrån. Detta är den vita och ljusa evighet-en också kallad Paradiset. Här är alla glada och mår bra”, avslutade Sänkte Pär.
”Det låter ju mycket trevligt”, sa ÖffliBöffli. ”Men hur var det med den andra stationen?”
”Det är den totala motsatsen. Där är tåget och vagnarna svarta”, svarade Sänkte Pär. ”Låt oss gå dit så får ni se själva.”
Man gick nu i den andra riktningen och runt en liten bergskulle som skiljde de två bangårdarna. Man kunde inte se den andra bangården från respektive mottagning.
Här rådde det också en febril verksamhet.
Ut ur de svartmålade och tätpackade godsvagnarna började illaluktande och sjukliga individer att under skrik och slag sparkas ut på perrongen. Där stod svartklädda uniformerade män och kvinnor med vapen och påkar. Man slog vettlöst på alla. Stora schäferhundar morrade och visade tändarna redo att hugga mot vem som helst av de ankommande.
”Vad har dessa personer gjort för ont”, ville Pelle Pistol veta.
”Ont är just ordet. Man skall inte tycka synd om dem för det de utsätts för. Det nämligen vad de själva har utsatt andra för. Så nu får de känna på hur det är att vara försvarslös, sjuk, utsvulten och gammal. De uniforme-rade brutala varelserna är desamma som var satt till att utföra dessa skänd-liga dåd. De är också på väg till evigheten men den avdelningen heter hel-vetet”, avslutade Sänkte Pär.
”Kommer det att hända något mera med dessa förbrytare?” frågade Pelle Pistol.
”Det kan ni tro att det gör. De får uppleva om och om igen allt elakt och ont som de har gjort. Allt utförs av desamma bödlarna som de gav uppdra-get en gång i tiden”, sa Sänkte Pär.
”Finns det några historiska personer som vi känner till?” undrade Öffli-Böffli.
”Ja alla tyranner, diktatorer, kungar, kejsare, undertryckare även Påvar och så kallande heliga människor kommer alla hit för att få sitt straff”, upplyste Sänkte Pär.
”Men låt oss gå vidare till utgallringen och uppdelningen av de ankom-mande.”
Lite längre borta var sorteringen i full gång.
Här syntes stora som små skurkar och förbrytare.
Dessa trycktes in i en gallerförsedd gondol som genast gav sig i väg neråt. Snart hörde man fasansfulla skrik och kvidanden när gondolen an-lände till första konfrontationen med sina torterare. Allt eftersom gondolen rörde sig neråt ökade temperaturen. Gondolerna stannade på många stat-ioner då de transporterade hade utfört en mängd obeskrivliga illdåd.
Slutligen var temperaturen så hög att det bara fanns en hög med aska inne i gondolen som nu vände om och fortsatte uppåt igen. Gondolen åkte igenom en station som kallades regenereringsfasen. Av askans atomer och molekyler skapade man på nytt individen så denna kunde fortsätta inferno-cykeln i all evighet.
Det är verkligen ett inferno som de hade gjort sig förtjänta av.
Under tiden man stod vid ankommande gondoler efter regenereringsfa-sen upptäckte vännerna några historisk kända personer.
”Men titta här”, utropade Kalle Kanon och pekade på en just ankommen gondol. ”Är inte detta PussilinoFinito?”
”Javisst här kommer Radolf Kitler med sin andra man Henrik Bimler en f.d. höns avlar?”
”Radolf Ismann i sällskap med Yusuf Stålin”, konstaterade Pelle Pistol.
”Och här kommer Chao se Dung och hans djävulska hustru Ding e Ling viftande med det lilla gula manifestet”, kommenterade Kalle Kanon mun-tert.
”Jag tror inte att ni klarar av att bli konfronterade med alla världens skurkar som har varit. Hela tiden väntar vi på nya kunder goda som onda”, sa Sänkte Pär.
”Kan du tala om för oss vem som så småningom kommer att dyka upp här hos dig?” undrade ÖffliBöffli.
”Tja en som med säkerhet kommer hit är FlateMire Kaputin och hans lakej Alex LusEnKo och han har med säkerhet med en samtida kollega som är kanske mera dum än ond. Men dumhet kan också vara förödande. Ro-nald Dump och hans kompis fyrverkeriidioten Kam Fjong Uno är ett bra exempel på detta. Listan är som vanligt mycket lång”, avslutade Sänkte Pär med en suck. ”Ja visst bröderna Idel och Saul Castrofal hade jag nästan glömt.”
”Men har du inte några fall där det har varit goda människor som har kommit till dig”, ville Kalle Kanon veta.
”Jo då som tur är finns det också goda individer så som Moder Fresia, Saul Callenberg, Melson Kandela, Kanhdi och många fler men tyvärr har den goda listan benägenhet att vara betydligt kortare än den onda”, sa Sänkte Pär beklagande.
”Jag har blivit både törstig och hungrig av all denna visning”, sa Öffli-Böffli.
”Det kan vi snabbt råda bot på. Kom bara med till Paradisbaren, där finns allt ni kan önska er”, sa Sänkte Pär.
Man gick till den vita stationen och inne i ankomsthallen fanns en re-staurang med en lång bar. Väl framme ställde alla sig längs baren.
”Jag kan tänka mig en ostmacka med marmelad och ett glas citronsaft”, önskade Kalle Kanon sig.
Och se vips stod ostmackan och citronsaften framför Kalle Kanon innan han hann blinka.
Alla fick vad de önskade sig och tystnaden la sig, det enda som hördes var ljudligt tuggande och nöjda små rapar.
Det var nu tid att säga adjö till Sänkte Pär och ge sig iväg mot 1519 som planerat.
l 69.
Staden Crom
Väl inne vid kajen och Sixtus försvarligt förtöjd gick resesällskapet från bord. Endast Konfusius stannade kvar. Han hade skyldighet att rapportera till Amiralen om hela händelseförloppet. Därefter fick Sixtus förhalas till galärvarvet för reparation så hon åter kunde bli sjöduglig. Alla galärslavar-na fick tillbringa reparationstiden i ett öppet fängelse med gröna ytor. Detta upplevdes som rena semestern jämfört med att vara ombord. Bättre mat och vila fick man dessutom.
Glavius hade beställt fram en häst för att kunna tillryggalägga avstån-den från Osten till Crom snabbast möjligt. Han reste på den välbyggda stenlagda vägen via Ostiense. Avståndet via Ostiense till Crom var endast cirka tjugofem millia. Bakom Glavius satt Tammarin och höll honom runt magen för inte att ramla av.
De tre vännernas sällskap med Glavius soldater i främsta leden som be-skydd, reste med glatt humör. Det kändes väldig skönt att komma bort ifrån galärens trånga utrymme. Pelle Pistol och Kalle Kanon gjorde sitt till att underhålla när de stämde upp i gamla soldatsånger. Pelle Pistol hade en fin barytonröst som blev kompletterad av Kalle Kanons mullrande bas. Sedan blev det legionernas kampsånger som stod för underhållningen. Man marscherade eller rättare sagt gick i en behaglig lunktakt, då man inte hade någon brådska. Längs vägen passerade man fina hus och egendomar. Ofta låg odlingar av citroner, apelsiner och vindruvor ut till kanten av vägen. Man kunde lätt plocka till sig en frukt eller två utan att någon fastighetsä-gare brydde sig om det.
”Om inte mina ögon bedrar mig så tror jag att jag ser ett värdshus där framme”, utbrast ÖffliBöffli och pekade på en inbjudande gård med en skylt hängandes utanför med text och symboler för mat och dryck.
”Dina ögon har helt rätt ÖffliBöffli. Det ser ut till att vara ett bra ställe. Så låt oss ha lunch här”, föreslog Pelle Pistol.
”Vedertaget”, hörde man Kalle Kanons bas, ”det är dessutom ganska varmt just nu med solen i zenit. Det skall bli gott med lite mat och dryck.”
Legionärerna hade inga invändningar mot arrangemanget. De hade också murrande magar som väntade på inläggning av föda.
Man klampade in alla man och satte sig runt bordet under ett stort oliv-träd, som bredde ut sin stora lövkrona och erbjöd skugga och sval luft.
Oliverna var ganska mogna och då och då droppade det ner oliver på bordet. Dessa åts med njutande grimaser genast upp av den som la sin hand på den begärliga frukten.
Värden dök upp och frågade vad som önskades.
”Kom med kannor av kylt vitt vin så det räcker till oss alla.” Pelle Pistol visste hur man skulle bete sig. Han hade vanan inne från sitt tidigare liv, där besök på finare matställen ofta förekom.
Värden fortsatte: ”Vi kan idag erbjuda välsmakande OsoBuggi med kryddörter och citronsås. Till detta hör även vinkokta jordärtskockor och svartrot.”
”Det blir alldeles utmärkt”, svarade ÖffliBöffli och granskade ansiktena runt om. Ingen nekade men minerna uttryckte förväntan. ”Men kom först med vinet medan vi väntar på maten.”
Värden drog sig belåtet tillbaka och tänkte på att dagens kassa skulle gå ihop och lite till.
Vinet kom genast och smakade mycket bra. Men först skulle det skålas.
”Jag vill utbringa en skål till våra tappra legionärer, som slogs med stor tapperhet under piratöverfallet.” Kalle Kanon hade rest sig upp och såg mot soldaterna som förbluffat tittade på de tre vännerna. Som lägst i rang-ordningen var man inte van vid att få uppskattning. Att bli inbjuden till en gemensam måltid hade aldrig inträffat förut. Jämlikhet kände man inte till i den cromarske armén.
Vinet lyfte stämningen och när maten kom kände sig hela sällskapet ganska nöjda med tillvaron. Efter några timmar, när ÖffliBöffli hade beta-lat med gulddukater var man på väg igen. Man gick längs floden Tiberns smutsbruna vatten som rann igenom Crom och mynnade ut i Osten. Stora ox dragna pråmar drogs längs ena sidan av floden, var lastade, först och främst med spannmål men också med all världens andra handelsvaror. Det var en ändlös kolonn av pråmar mot staden och lika många på den andra sidan av floden med tomma pråmar på väg att hämta nya laster.
Man hade ett uttalande ifrån en berömd senator som uttryckte följande:
”Bröd och skådespel kommer att hålla folket lugna.”
Detta kom att bli en doktrin för all evighet.
Kärror dragna av mulor, skumpade förbi i båda riktningar. Hjulen var försedda med järnringar, så inte själva trädelen av hjulet skulle slitas ner. Det gav anledning till mycket oväsen när de körde på den stenbelagda via Ostiense.
Man träffade även på andra resande till fots. Via Ostiense var en mycket trafikerad väg.
Nu såg man den eviga staden Crom i fjärran. Hus och fastigheter växte i antal allt efter som man kom närmare staden. Ofta hade rika människor en vingård eller olivlund, där de kunde dra sig tillbaka utanför stadens myll-rande och dåligt luktande atmosfär. Man kunde nu lätt se den delen, som var byggd på de sju kullarna. Det var pompösa palats i kritvit marmor med stora skulpterade pelare, som bar upp taken. Palatsen var byggda med fyra flyglar som medgav innergårdträdgård med härliga simbassänger. Sköna skuggande träd fanns överallt. Man kunde ta en svalkande promenad och lyssna till fågelkvitter och sång. Här bodde de priviligierade och levde sina liv i makalöst överdåd och lyx. Husslavar utförde alla arbeten för sina her-rar och trots att de var slavar, blev de flesta välbehandlade. De förstod att deras tillvaro var väldig mycket bättre än de fria människorna, som levde i fattiga och osunda bostadskvarter nere i stadens utkanter. När pest och ko-lera grasserade i de fattiga bostadskvarteren, då dog människorna som flu-gor. Överklassen flyttade skyndsamt ut till sina ägor utanför staden för att undkomma sjukdomarna. Så gick det hela tiden i vågor med perioder där livet fungerade normalt och perioder där sjukdomar vände upp och ner på tillvaron.
Nu kom sällskapet fram till stadsporten och blev noga visiterat av vak-ten men då man hade sällskap med legionärer, som dessutom kunde visa upp ett brev ifrån Glavius var det inget som helst problem att komma in i staden. Man var extra vaksamma då rykten om en ny rebellrörelse flore-rade. Denna rörelse var enligt rykten ledd av en person som kallades Den stora fiskaren. Man hade upptäckt en del mystiska tecken, som skulle kunna tolkas som en stiliserad fisk.
”Vi kommer att lämna er hos Hjulia som är dotter till den stora avlidna senatorn Hjulius”, sa Centurion. Där skall ni invänta ytterligare order.”
”Det skall väl gå bra”, tyckte ÖffliBöffli och tittade på ännu ett pompöst marmorpalats.
En enorm välpolerad dörrhalva öppnades och en lite flintskallig person klädd i toga frågade: ”Vilka är ni?” ville han veta.
”Vi är vänner till Glavius och vi är väntade här”, förklarade ÖffliBöffli.
”Det har jag svårt att tro”, blängde flintisen tillbaka.
Centurion gick fram och spände ögonen i honom.
”Om du inte ögonblickligen släpper in dessa individer kan jag inte ga-rantera för din säkerhet.” Hotet fungerade och alla tre kom innanför dörren. Där stod Tammarin i hallen, då hon hade hört allt väsen och kände igen ÖffliBöfflis speciella röst.
”Hej igen. Varför tog det så lång tid för er att komma hit”, skämtade hon.
”Det kan du säga som fick rida häst. Vi fick minsann gå hela vägen”, knorrade Pelle Pistol tillbaka.
”Nåväl, kom nu in och vila upp er lite till Glavius och Hjulia kommer tillbaka om en kort stund”, log Tammarin glatt.
”Hjulius var senator och en stor militär. Som general hade han erövrat Gallien och fångat gallernas anförare Vercingetorix, som fick promenera kedjad precis bakom Hjulius, som red på en stor präktig vit hingst vid se-gerparaden. Man hyllade segraren med en triumfbåge som hela den tionde legionen fick marschera igenom. Folket stod jublande längs hela vägen, till processionen stannade på det stora torget framför senaten. Där fick Hjulius lagerbladskransen som tecken på den högsta hyllning som kunde ges.” Tammarin berättade med inlevelse som att hon hade varit där igår och sett allt. ”Tyvärr blev fortsättningen inte så trevlig. Inbördeskrig startade och var mycket blodig. Dock återigen visade det sig att Hjulius var den bästa strategiska generalen.”
”Det låter som om han var en man efter mitt huvud.” Pelle Pistol lät som en viktigpetter som gärna ville lysa lite i andras glans.
”Men fortsättningen blev inte så hälsosam för Hjulius. Han tog kontroll över hela imperiet och började att regera med järnhand. Han genomförde dock flera reformer till gagn för landet och dess befolkning. Det skapade mycket hat hos de rika, då de kände att de fick betala för reformerna. En solig vårmånad mördades han med tjugotre dolkstötar”, förklarade Tam-marin vidare.
Hon hade inte upptäck att Hjulia och Glavius hade kommit och ställt sig i bakgrunden och lyssnat till utläggningen. De trädde nu fram och rodnaden steg ända upp till hårfästet på Tammarin när hon såg dem.
”Det är i grunden rätt det du berättar”, sa Hjulia, ”men det finns mycket mer att säga om den saken. Det tar vi en annan gång. Säkert kommer histo-rikerna att skriva om hans liv och framgångar”, avslutade hon.
Glavius hälsade vännerna välkomna till Crom med en vänskaplig kram. Tiden tillsammans hade utvecklat sig till en ömsesidig vänskap.
”Imorgon kväll skall vi ta del av ett stort spektakel. Vi skall nämligen gå till Circus Maximus och se hästkapplöpning där”, berättade Glavius glädjestrålande. Hästkapplöpning var hans föredragna sport.
Morgondagen kom med vackert solsken och lummiga vindar. Man gav sig iväg ifrån det Hjulianske palatset med Hjulia i mitten inne i en elegant bärstol. Gardinerna var fråndragna så att hon lätt kunde följa malströmmen av människor som var på väg mot Circus Maximus. För säkerhets skull var man omgiven av palatsvakten, då det som alltid vid sådana stora evene-mang fanns gott om tjuvar och andra kriminella, som såg tillfälle till snabba pengar. Det var också lättare att tränga sig fram genom folkhavet, då människorna automatisk vek sig tillbaka när de såg soldaterna och deras vassa svärd. Väl framme vid kapplöpningsbanan gick man direkt fram till porten för betydelsefulla människor. Man fick anvisat mycket bra och be-kväma platser på ena kortsidan där man hade mycket bra överblick.
”Vem håller du som vinnare?” frågade Glavius Hjulia.
”Mitt eget lag förstås, de gröna”, svarade Hjulia glatt och pekade på en tavla med fyra flaggor i färgerna grön, röd, blå och vit som representerade de fyra lagen, som skulle tävla om det stora priset, för att inte tala om äran och den vördnad och upphöjning till hjältar som publiken gav vinnaren till del.
Kapplöpningsbanan var en vidsträckt oval med välkrattat grusunderlag med en bredd som var tillräckligt stor för att alla fyra lag kunde köra sida vid sida. Och det var precis vad de gjorde vid presentationsrundan. Präk-tiga och glansfulla tvåhjuliga åkdon förspända med fyrspann. Hästarnas seldon glänste ikapp med vagnen och kuskarnas eleganta klädsel. Inflätade i hästarnas man var sidenband i samma kulör som lagets färg. Publiken hälsade sina hjältar med höga tillrop samtidigt som de stampade med föt-terna så hela sittplatserna kom i gungning. Den gröna färgen var folkets färg.
”Hur många varv skall man köra innan racet är klart?” ville ÖffliBöffli veta.
”Det skall totalt bli tio varv, samt ärevarvet för vinnaren”, blev svaret ifrån Hjulia, som höll blicken stadig på sitt lag, de gröna. Placeringen av ekipagen gick till genom lottning med färgade kuber. Man fick välja place-ring enligt utfallet i lottningen. Lagen fördes då in i respektive startboxar. Den berömde och uppburna kusken Diocles körde det gröna lagets tävlings vagn.
Nu hade alla ekipagen ställt sig på rad bredvid varandra avvaktande startsignalen.
Kejsare Zero hade också infunnit sig och tog bugande emot folkets hyll-ning innan han sjönk ner i sin bekväma fåtölj. Även han hade sponsrat ett lag men vilket, fick man inte veta. Onda tungor ville veta att han hade för-sökt att muta sig fram till en vinnare, så att han hade satsat på rätt lag.
Hornblåsarna ovanför Kejsare Zero lyfte sina trumpeter upp till mun-nen.
Kejsare Zero lät sin högra arm sjunka ner, trumpeterna smattrade och med mycket gnissel och oväsen öppnades grindarna till hästboxarna.
Publikens hejare vrål stegrade sig. Circus Maximus kunde rymma upp till ofantliga tvåhundra femtiotusen åskådare. Vagnarna flög iväg så gruset sprutade om hjulen. Nu gällde det att säkra sig en position så fort som möj-ligt. Kuskarna hade tömmarna virat runt högra handen och i vänstra hade de en piska.
Första rundan gick utan att något lag kunde säkra en ledande position. Farten var hög, piskarna knallade. Man försökte även att piska konkurrent-kuskarna när möjlighet gavs. Det mesta var tillåtet.
Det röda lagets vagnshjul körde in i det blå lagets vänstra hjul i en av kurvorna och hakade sig fast, kom loss igen men nu hade hjulekrarna blivit så skadade att hjulet kollapsade. Vagnen slog runt. Kusken släpades efter de vettskrämda hästarna. Situationen var livsfarlig. Men kusken hade sin-nesnärvaro nog att dra sin dolk och skära sig loss ifrån tömmen. Med livet som insats hoppade banpersonal in i rinken, för att undanröja vrakresterna innan de återstående vagnarna hade gjort ännu ett varv. Det röda lagets kusk var fortfarande omtumlad och yr efter haveriet och kom inte fort nog bort ifrån banan. Han blev påkörd och nertrampad, utan att någon kunde rädda honom. Kapplöpningarna var ganska blodiga tillställningar. Publiken kunde också börja slåss. Läktarvåld förekom nästan alltid. En speciell sä-kerhetsavdelning var därför närvarande och kunde ingripa för att stävja våldet.
”Det är hur spännande som helst”, utbröt Pelle Pistol och Kalle Kanon samtidigt med ögon som strålade av upphetsning. ÖffliBöffli var mera återhållsam till spektaklet.
”Just nu ser det lite bekymmersamt ut för vårt lag, de gröna”, konstate-rade Hjulia och knäppte nervöst med händerna.
”Vi har fortfarande två varv kvar och allt kan hända”, försökte Glavius att lugna sällskapet. Både han och Hjulia hade satsat stora belopp hos vad-hållaren på vinst för det gröna laget. Och visst hände det saker. Det blå laget körde in i sidan på barriären och totalkraschade, så vrakdelar spreds ut över hela banan.
Med sista varvet kvar ledde kejsarens vita lag med knappt en halv häst-längd. Med uppbådande av en sista kraftansträngning drog Diocles med sitt fyrspann förbi det vita laget på utsidan. Den vita kusken försökte att nå Diocles med piskan men förgäves. Det gröna laget gick över mållinjen som vinnare.
Alla som hade satsat pengar på vinnaren, skrek av lycka och stormade ner till vadhållaren för att kräva utbetalning av vinsten.
Kejsare Zero såg allt annat än glad ut men försökte ändå att hålla masken när segraren kom fram för att få sin lagerkrans och det stora vinst-beloppet.
”Jag bjuder på middag med tillbehör ute på staden”, jublade Hjulia.
Så slutade denna innehållsrika dag med en överdådig cromarsk festmål-tid.
De nästa dagarna gick i väntan på audiens hos Kejsare Zero. Man hade ju ett uppdrag med sig ifrån en annan kejsare, Si Ping Dings stora rike ”Den gyllene drakens land.
Tio soldater ur det pretorianske gardet eskorterade vännerna till den stora härskaren. Promenaden gick över torg och gator och överallt vek folk sig undan för soldaterna. Respekten eller rädslan för soldater i kejsarens livgarde var stor.
I audienssalen satt Kejsare Zero uppe på sin gyllene tron och tog emot delegationer och enstaka sändebud i tur och ordning.
När det så småningom blev vännernas tur, steg ÖffliBöffli fram och bu-gade djupt framför kejsaren och räckte över en pergamentrulle med ett stort rött sigill.
”Vad är detta för något och vad är det för en konstig personage framför mig?” frågade Kejsare Zero med en lätt gäspning.
”Det är ett budskap och erbjudande ifrån kejsare Si Ping Dings stora rike ’Den gyllene drakens land’. Vi har rest långt över land och vatten för att lämna detta till er”, löd ÖffliBöfflis hövliga svar.
”Här står en massa oläsbara krimskramstecken som jag inte förstår”, kom det vresigt ifrån Kejsare Zero när han hade brutit sigillet.
Som brukligt var han iklädd cromarske sandaler. Om man tittade noga på hans ena stortå kunde man se att denna var mycket svullen och missfär-gad. Han hade fått podager, ett resultat av vällevnad och stort sockerintag. Vid anfall kunde smärtan nästan vara outhärdlig.
Han viftade bort ÖffliBöffli som tecken på att audiensen var avslutad.
Nu fick man återvända till Hjulias domäner.
Glavius hade emellanåt lyckats att sälja Tammarin till Kejsare Zeros hovmedikus, som var mycket intresserad av ett läkemedelspulver som Tammarin hade haft med sig ifrån hemlandet. Opium.
Livmedikusen gav kejsaren opiumblandningar till en början ganska ut-spädd. Kejsare Zero var mycket belåten med den positiva verkan.
Kejsare Zero höll musik- och poesikvällar där de inbjudna gästerna fick lyssna till honom när han läste sina dikter. Kejsare Zero han hade dessutom också komponerat musik som han också gärna framförde. Den utvalda ska-ran applåderade med emfas och mycket tydligt, då det förväntades av de-spoten. Men det var inget uttryck för att lyssnarna verkligen tyckte om och uppskattade Kejsare Zeros prestationer, men mera att man inte ville göra sig ovän med kejsaren och önskade gärna att få behålla sitt huvud kvar. Så skaran var enbart jasägare som vanligt omgav tyranner.
En stor brand la en fjärdedel av Crom i ruiner och aska. Det berättades att Kejsare Zero tittade på med förtjusning samtidigt som han dansande spelade på sin lyra. Passande nog var branden precis nedanför Kejsare Zeros palats. Nu kunde han bygga ut som han hade planerat.
Det hela luktade av en anlagd brand.
Hela tiden måste de ledande och rika personerna hålla folket på gott humör med skåde- och gladiatorspel. Följande lördag skulle ett extra stort gladiatorspel gå av stapeln. Ryktet gick att man hade fångat ett antal rebel-ler tillhörande ”Den stora fiskaren” och att man hade uttänkt speciella djä-vulska sätt att bringa dessa om livet till publikens stora nöje.
Lördagen kom och hela sällskapet begav sig till arenan som kunde hu-sera mer än femtiotusen åskådare. Med pompa och ståt intog Kejsare Zero sin plats som vanligt vänligt vinkande till sitt folk. Han hade fått en dos opium och hade ingen smärta i den stora tån just nu. Spelet kunde ta sin början.
Först ut var två muskulösa och vältränade gladiatorer. De tillhörde som egendom i någon rikemans stall och utgjorde hög prestige för ägaren i syn-nerhet om de hade varit framgångsrika. Den ena gladiatorn var en retiarius (nätkämpe) – som kämpade med treudd och dolk och försökte snärja sin motståndare med nät. Han fightades mot en Secutor (förföljaren) – tyngre beväpnad gladiator. Kampen fortsatte till första blodvite eller när ena par-ten gav upp. Då en gladiator var en mycket dyr tillgång var det sällan att man kämpade till döden. De var helt enkelt för dyrbara. Men däremot lät man fångar och kriminella slåss till döds.
Bestiarius var en gladiator som kämpade mot vilda djur. Skådespelet pågick timvis, oavbrutet i den varma sommarvinden.
Publiken hade med solparasoller samt mat och dryck. Man behövde vätska, då man blev ganska torr i halsen av allt skrikande och vrålande.
Nu hade man kommit fram till spelets huvudinslag. Den stora fiskarens följare som man hade hittat och slängt i fängelsehålor. En särskilt farlig person ansåg man en man som kallade sig Petrus och herrens lärjunge. Han och flera av hans trosförvanter skulle få dö på ett särskilt sätt. De skulle få kämpa mot vilda djur.
”Oh fy”, sa ÖffliBöffli och höll sig för ögonen, ”att man bara kan hitta på sådana grymma saker.” Även Pelle Pistol och Kalle Kanon var en aning bleka.
”Ni är veka och överkänsliga”, tyckte Hjulia som redan hade varit med om en hel del brutala saker i sitt unga liv. ”Ni kommer att vänja er vid li-vets barska sidor med tiden.”
Nu kom huvudnumret. Föreställningen med fiskarens rebeller som man hade fångat in. Centralfiguren var profeten Petrus som hade samlat skaran av sympatisörer och följare runt om sig. Man ställde Petrus mitt på arenan omgiven av sina troende elever.
Manegen var väl krattad. Trummorna slog an en dov mullrande trum-virvel som stegrade intensiteten till ett ljud som fyllde hela arenan och låg som ett lock över denna.
Trummorna tystnade. Gälla trumpetstötar tog över.
Nere ifrån källaren kom nu flera vilda djur i bur ståendes på en platt-form som hissades upp till arenan. Gallren lyftes och de vilda djuren sprang förvirrade ut och runt. Helt desorienterade. Det fanns lejon, tigrar, hyenor och vilda hundar. Alla var skinnmagra, då de svältandes skulle bli extra farliga. Djuren vrålade av hunger.
De fick nu vittring av människorna ute på mitten av arean och började snabbt röra sig fram mot offren, morrande av hunger.
Men på mindre än tio meters avstånd blev djuren som förlamade, så att de snällt la sig ner. Profeten Petrus hade lyft sin högra arm och pekade bjudande på alla de vilda bestarna. Det var som om en speciell och mycket stark kraft utgick från den magre gestalten.
Publiken tystnade så totalt, överraskad av fenomenet som de precis hade blivit vittnen till. Stillheten var så påtaglig att man hade kunnat höra ett fågeldun falla till marken.
Publiken var så imponerad att man i taktfast kör, började ropa, skona de märkliga offren och släpp dessa fria. De har förtjänat sin frihet.
Kejsare Zero kunde inte göra annat än att vara folket till viljes. Man fångade dock in lärjungen Petrus senare och korsfäste honom på en kulle utanför stadsmuren. På denna plats, byggde de troende följarna först en liten beskedlig kyrka. Med tiden växte denna till ett enormt palats i guld och marmor. Det blev till Påvens bostad som blev känd under namnet Fnat-tikanet.
Tammarin hade i smyg givit Kejsare Zero trippeldos opium. Han fick delirium och hallucinationer. Han hoppade upp på balustraden och skrek:
”Jag är imperiets heliga örn. Jag skall flyga upp i himlen och bevaka mitt rike. Jag kan flyga.”
Kejsare Zero hoppade ut, flaxande med armarna. Det hördes tydligt över hela arenan när han slog i golvet tio meter längre ner. Kejsare Zero bröt nacken och stendog direkt.
Nu hade Glavius och de sammansvurna brått om att få fram den nya kejsaren. Allt var noga förberett och planerat. Inom ett par timmar var en släkting Clodius presenterad för senaten och accepterad som den nya kejsa-ren.
Allt hade fungerat glatt som en väloljad maskin.
Två dagar senare kom Glavius tillbaka till palatset och sökte upp vän-nerna.
”Jag har goda nyheter. Jag har blivit utnämnd till generalguvernör i Ibe-ria”, berättade Glavius, ”och ni skall följa med mig dit.”
”Vad har vi för uppgift förutom att bara vara ett sällskap?” krävde ÖffliBöffli till svar.
”Jag har tänkt att ni skall vara mina rådgivare. Det tror jag kan vara mycket givande, då ni kommer ifrån andra tider och kulturella miljöer. Jag kan då förhoppningsvis få nya synvinklar på problemen, som väntar mig.”
”Jaha. Vad tycker du att jag duger till då?” ÖffliBöffli såg mycket frå-gande ut.
”Jag menar att du är mycket eftertänksam och lugn”, uttryckte Glavius sig, ”det kan vara väldigt bra när vi nu skall möta och försöka förstå de lokala kulturerna.”
”Det skall väl gå bra”, medgav ÖffliBöffli.
”Pelle Pistol och Kalle Kanon har vad jag har förstått stor krigserfaren-het. Jag vill därför ha dem med i mitt krigsråd.”
Både Pelle Pistol och Kalle Kanon rätade stolt på sina ryggar och med högburet huvud över det stora förtroendet och berömmet. De accepterade villigt Glavius erbjudande.
”Vi skall dessutom träffa en gammal bekant kommendör Konfusius, som skall transportera oss till Iberia ombord på Sixtus som nu är reparerad och så god som ny”, avslutade Glavius mötet.
ÖffliBöffli hade sannerligen kommit långt hemifrån i tid och avstånd. Han hade utvecklat sig till en sann äventyrs- och upptäcktsresande, alltid pigg på nya mål. Alltid pigg på nya upplevelser och nya intryck och kun-skaper.
En vecka senare bar det av mot Iberia.
Read more