«När jag läste Stig Björkmans Uppenbarelseboken (2021) påmindes jag om den där natten i dimman. Det finns kritiker som är ett enda stort jag. En del av dem är underbara, som att lyssna på en skrävlig intervju med Orson Welles där man lär sig mängder på vägen ändå. Men med Stig blir man på förnamnsbasis efter ett par texter. Handen som leder ställer sig aldrig i vägen. Stig Björkmans kritik har den rikedomen och ger verktygen. Den överbryggar tid, men vi glömmer aldrig att det är förfluten och levd tid. En riktigt bra skribent har förmågan att placera läsaren i sammanhanget i vilket han eller hon såg filmen. När Stig Björkman skriver om Ingmar Bergman, Elizabeth Taylor och Marlon Brando – eller den iranske filmpionjären Amir Naderi – så finns på samma gång en backspegel som en känsla av att vara där när filmen visas för första gången.» (Ur Hynek Pallas förord.)