När kyrkvaktmästare Silverhage är en bit från graven så stannar han upp och blir stående blickstilla. De grova händerna släpper ändå inte taget om träskaklarna på skottkärran. Alla kringljuden är som bortblåsta - det är så tyst det kan vara på en kyrkogård. Något har hänt vid graven. Till slut släpper han skottkärran och vågar sig närmare. En turkos färg speglas i hans vilt uppspärrade ögon, bröstkorgen höjer sig allt fler gånger för varje sekund som går, han känner extra värme stiga upp från fötterna och den når snabbt hans huvud. Han förnimmer en febrig känsla i kroppen. Det sticker i hans fingrar och tår. Adrenalinet pumpar runt i hans muskler. Han är beredd på flykt eller strid. Då ser han att det är en människa - en flicka som ligger där! Hon ligger i en märklig kroppsställning och det verkar som att hon bara är utslängd på marken, men halvt nere i den grunda graven. Det finns ingen tvekan i hans sinne - han har sett många döda människor i sina dagar. Likfläckarna syns på de bara benen och i kyrkvaktmästare Silverhages hjärna pågår en process i att försöka identifiera personen – även om han inte ser hennes ansikte så är han ganska säker på att det är Berit …..