Boken om småbönderna vid Skoga på Gotland andas samma närhet och äkthet som Thomas Westers tidigare fotografiska böcker. Även i denna nya bok finns skildringar av den ömsesidiga tillgivenheten mellan människa och husdjur. Som förstås i bilderna av brödernas arbete med mockning, vallning, mjölkning, kalvning, och andra göromål förknippade med en mjölkbondes vardag. I kontrast med dessa långa arbetsdagar med korna under höst, vinter, vår och sommar finns också stunderna i vilsamt kelande med någon av huskatterna i det varma bondköket. Många gånger var just köket, under hårda vintrar, det enda rum som hölls varmt i huset till ömsesidig lättnad för djur och människa. Stora slitna händers beröring av varm, len päls och kattens smeksamma spinnande till kaffepannans puttrande och pipans stilla puffande var dagens belöning och återhämtning efter vedermödor och slit. För det är främst det strävsamma arbetslivet med djur och jord som de dokumentära bilderna berättar om. Liksom föregångaren Sune Jonssons klassiska småbrukarskildringar, fångar boken om Skoga en tid som knappt längre finns, och allt färre minns. Bilderna blottar ett mödosamt jordbrukarliv men andas på samma sätt som Jonssons även stillhet och tidlös poesi i unika livsberättelser nära jorden. Thomas Westers tidigare böcker om katter fick ett starkt internationellt gensvar, och har givits ut i många länder under 1980 och 1990-talen, varav flera utgåvor med förord av Doris Lessing. För den som inte kan se sig mätt på varma bilddokumentationer av djur och människa kommer senare även en uppföljare av dessa kattböcker. Denna gång med utgångspunkt från gården Skogas kattpersonligheter på Gotland. Kerstin Jonmyren har medverkat i olika böcker och tidskrifter i Gotlandsrelaterade ämnen. Ordförande i Hoburgs hembygdsförening i tio år. Verksam i gotländskt föreningsliv, främst föreningar som berör gotländskt språk och kultur. Huvudredaktör för ”Boken om Vamlingbo och Sundre”, utgiven 1997. Bröderna och även deras två systrar Ingrid och Anna är porträtterade i texter utifrån Kerstins personliga vänskap till gården och dess ägare. Texterna är allt annat än ett ytligt flyktverk utan härstammar från Kerstins egna möten från och med 1970-talets mitt. Hon är en berättare som låter vardagens små egenheter få ta plats, inte sällan med en underliggande humor i ögonblick av möten vid gården. I slutet av boken finns även ett mörkt kapitel, när det handlar om andra världskrigets beredskap och påverkan på storsudrets invånare och krigets förändring av det gotländska landsbygden. Dessutom berör Kerstin Jonmyren emigrationen från Gotland, frikyrkornas framväxt under sena 1800-talet samt tekniska landvinningar vilka sent omsider berikade storsudret, som telefon och elektricitet. Till detta berättar hon också översiktligt, så väl med detaljer om krigsvintrarnas bistra vädersituation med långa perioder med ovanligt låga temperaturer, umbäranden på grund av vedbrist och matransoneringar.