Papillon har sitt ursprung i en långsamt växande känsla. När jag långt efteråt försöker pussla ihop sammanhangen, kommer jag fram till att början var kring 2010/2011. Att det måste varit då jag började försöka formulera mig med hjälp av kameran, utan att förstå att det var det jag gjorde. Jag kunde inte formulera mig verbalt, och försökte nog inte heller. Sommaren 2016 vaknade en medvetenhet om detta något som jag inte förstod ursprunget till och jag började använda fotografin för att undersöka och bearbeta. Det var starten för det målmedvetna fotograferande som så småningom kom att bli projektet Papillon. Först i slutet av 2018 när jag av en slump kom att läsa boken Det manliga förnuftet, ”manligt” och ”kvinnligt” i västerländsk filosofi av Genevieve Lloyd började ammanhangen falla på plats. Känslan jag inte kan formulera i ord har sin grund i självbild, mansroll och mansideal. Min självbild blev så småningom utmanad igen när jag i kölvattnet av utmattning och sjukskrivning fick en autismdiagnos. Då var projektet klart sedan över ett år och jag hade satt igång arbetet med att göra en bok. Den nya kunskapen om mig själv innebär att jag ser på arbetet med Papillon i fler ljus. Självbild, mansroll och mansideal är fortfarande lika centralt och när jag nu ser dem genom prismat autism blir det en komplexitet jag inte kan reda ut. Och så kanske det ska vara.