Anteckningar om hö är dikt i en flödande svit, på många sätt typisk Birgitta Lillpers: stundtals prosaliknande, med klarsynt känsla för trakten, för landsbygden kontra staden, för det stora i det lilla. Lillpers kallar sig själv för ”en skogsmänniska”, men här företar hon en undersökning av inte bara trakterna kring Orsa utan även av Manchester. Och finner samma sorts förfall: hemma går hon runt i resterna av en bondekultur, i Manchester i resterna av en industri. Ibland fungerar hennes språk som elektronmikroskop. Höet skördas, värderas efter sitt näringsinnehåll, hässjas och körs in på skullen, samtidigt som svår sjukdom behandlas, föräldramöten pågår, gamla kyrk- och domstolsutdrag studeras. På samma gång så modernt och så otraditionellt som tänkas kan. Tidevarv på tidevarv, på samma sätt som gamla målarmästare lade tunna skikt på varandra för att få fram förnimmelsen av ljus över ett vårdagsmotiv.

Det är lyrik som tål långsam läsning, rad för rad, samtidigt som varje rad på sätt och vis innehåller hela samlingen, som ett poetiskt hologram.