Jungfrun med oljiga nävar

Efter den djupt personliga romansviten om Alexandra återvänder Anna Mattsson i Gränsglaset till lyriken med en samling egensinnig dikter.

I fem avdelningar rullar ett både symboliskt och realistiskt drama upp. Dikten skriver sig som ett samtal mellan diktjaget och hennes alter ego Skräckflickan. Gränsglaset är en skör symbol och en stark barriär mellan människan och hennes undre hemliga jag, hennes obönhörliga längtan till frihet. Skräckflickan är den utstötta, vettskrämda, icke-anpassade, tilltufsade individen, samtidigt som hon är bärare av den utstöttas stolthet, vrede och absurda frihet. I all sin rädsla är det paradoxalt nog Skräckflickan som är den modiga. Är hon det modiga, sköra och evigt kämpande inom oss alla? Hon byter ständigt gestalt och går igen som någon vi känner ur sagorna: uppäten lyckligare än alla andra, skon av glas som hon inte vill ha/. Och hon bär den i patriarkatet misshandlades misstroddas stigma: hade hon kort kjol // kallades hon fitta hora / fladderfitta i folkmun / .

Anna Mattsson finner de hemliga gångarna under sagorna om Askungen, Törnrosa, Snövit, och hon gör det med ett språk som bland annat hämtar näring ur gamla ballader, där enkla ord och dunkla rytmiskt suggestiva formuleringar både döljer och förhöjer spänningen i ett grymt förlopp.

Gränsglaset förkroppsligar ett mänskligt, personligt, politiskt och kvinnligt uppror. Det som beskrivs är inte den fria värld dit diktjagets alter ego Skräckflickan längtar, utan kampen, våndan och vägen dit, och ut.

Gränsglaset är Anna Mattssons sjätte diktsamling. Hon har även skrivit de uppmärksammade självbiografiska romanerna Alexandras rum (1994), De ensammas hus (2004) och Vägar utan nåd (2006).                       Under senare år har hon bott omväxlande i Sverige och Kambodja och har bland annat översatt Pippi Långstrump till khmer samt färöisk lyrik och prosa till svenska samt skrivit pjäser.