Detta är ingen vanlig bok, det är en exceptionell bok. Det är en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Och jag vet inte om läsarna kommer att finna det lättsmält, svårt, märkligt, lockande eller motbjudande att läsa en bok om hur en bok skrivs.

Efter den formidabla framgången med En berättelse om kärlek och mörker 2004 är varje ny roman av Amos Oz en händelse som uppmärksammas i hela den litterära världen. Men även om han ses som en av de stora berättarna vägrar Oz konsekvent att gå i upptrampade fåror, och Rim på liv och död är inget undantag.

Den är en på ytan enkel men överraskande historia, full av litterära och intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig. Den spänner elegant mellan de stora frågorna --  döden, eros, skapandets natur -- till vardagliga trivialiteter som servitrisens troskant som syns genom hennes kjol och flugans surraande över tallriken.

Huvudpersonen är en uppburen författare som i berättelsens inledning håller ett föredrag om sin nyligen utkomna roman. Han bombarderas med de omöjliga frågor som varje författare vrider sig av olust inför: Varför skriver ni? Varför skriver ni som ni gör? Vill ni försöka påverka era läsare, och vad för roll spelar era böcker? Hur mycket tjänar ni? Hur bygger ni upp intrigen, romangestalterna? Och skulle ni i korta ordalag och med egna ord kunna berätta exakt vad det var ni försökte säga i er senaste bok?

Efter föredraget vandrar han genom Tel Avivs gator och väver i fantasin berättelser om människor han möter. Han ger dem namn och livsöden och kommer till och med till korta när han vågar sig på att förföra en av dem, den unga uppläserskan från föredraget. Vad som händer i verkligheten och vad som egentligen sker i författarens huvud lämnas åt läsaren att avgöra