Hur tänker barn som fått en dyslexidiagnos om sig själva? Vilken betydelse får diagnosen för deras identitetsskapande? Den här boken handlar om diagnostisering av dyslexi sett utifrån tre olika perspektiv: de diagnostiserade barnen själva, deras föräldrar och deras lärare. Boken problematiserar frågan om diagnosens befriande respektive stigmatiserande effekter och visar att svaret på frågan inte är entydigt. Barnen uppvisar en rad olika förhållningssätt till diagnosen som dels handlar om hur de använder diagnostiska termer när de berättar om sig själva, dels om hur de pratar om sitt läsande och skrivande. Föräldrarna använder diagnosen för att tolka och sätta ord på den känsla av misslyckande som många upplevt när barnen inte lärt sig läsa och skriva. Diagnosen används inte av föräldrarna för att avsäga sig ansvar för barnets svårigheter utan för att tydliggöra det ansvar man axlat som förälder. Lärarna visar utifrån sitt perspektiv hur diagnosen kan ges en rad olika betydelser och funktioner i skolsammanhang, i för dem både positiv och negativ mening. Boken vänder sig till både studenter och professionella inom utbildningsområdet, men den är också angelägen för yrkesgrupper som psykologer och socionomer. (Studentlitteratur)