Ingen kan som Katarina Kieri skildra det outsagda med sådan skärpa. Ingen kan som Katarina Kieri sätta fingret på känslor man bär men inte själv förmår formulera. I det stillsamma vrider hon åt de psykologiska skruvarna och tvingar läsaren till sträckläsning. Vinnaren av Augustpriset 2004 är äntligen tillbaka med en ungdomsroman från ett bottenfruset Luleå.

"Ivar gör om blosstricket, sedan ser han på mig och ler. Apropå att inte dricka kaffe, ville du hänga med hem till mig och träna?

En ögonblicklig liten glädje växer till och skjuter fart genom kroppen, och ett litet skratt bubblar upp. Det är en gul och fyllig tisdag i oktober, och den här dagen skulle kunna vara början på en underbar fortsättning. Jag ser bilder framför mig ibland. Bilder där jag sticker in min hand under Ivars arm, där vi ser på varandra, där vi ler stort och börjar springa. Bilder där vi så småningom stannar upp, först andfådda och skrattiga, sedan allvarliga och tysta. Bilder där vi står mitt emot varandra och ser djupt in i den andres ögon, där vi fattar varandras händer och sedan

Där brukar bilderna ta slut, så också nu. Och i verkligheten sticker jag inte in min hand under Ivars arm, istället stoppar jag ner den i jackfickan och säger: Ja, jag kan tänka mig att träna lite på att dricka kaffe."

Tora är sjutton år.

Hon har knallblå skor och en mamma som har stuckit med en gris.

Hon har en pappa som borde skaffa sig ett lexikon och en vän som heter Ivar.

Hon önskar att hon kunde ta sig förbi Ivars tystnad och in i hans hjärta.

Hon bär på längtan och besvikelser. Hon är klarsynt och förvirrad. Hon är stark och sårbar.

Hon färdas genom en höst som så småningom blir vinter. Längs vägen finns också lilla Minna med sin pinne, Jonna som hon har knarkat omogna vinbär med, och bibliotekarien Sven som drar handen genom sitt rufsiga hår.