Sagt om boken:
Det är en användbar bok, ganska fri från det akademiska fikonspråk som alltför ofta tynger och sluter samtalet om rasism. Kulturnyheterna SVT

Yilmaz gör iakttagelsen att rasbegreppet är släkt med genusbegreppet; trots att det inte refererar till någon påtaglig verklighet äger det en social realitet och har högst påtagliga verkningar. Det tycker jag är en enormt fruktbar tanke som på ett fantastiskt sätt löser upp den hårda knuten kring rasbegreppet. Kulturnyheterna SVT

De egna erfarenheter som Seher Yilmaz beskriver av att inte få känna full tillhörighet i sitt eget födelseland är ögonöppnande. Dagens Nyheter

Boken är en långessä, en blandning av den personliga erfarenheten, teori och statistik, och den är i stora delar glasklar med sin pedagogiskt tydliga stilart. SvD

Den rediga pedagogiken, de omsorgsfulla förklaringarna och lättfattligheten, för tankarna till en annan politisk essä, nämligen Chimamanda Ngozi Adichies "Alla borde vara feminister". SvD

Vi blir alltmer medvetna om hur rasism inte bara är en fara för samhället utan hur den även påverkar individen. Att uppleva rasism och diskriminering är en psykologisk och känslomässig upplevelse som formar ditt sätt att relatera till omvärlden.

Med utgångpunkt i egna erfarenheter och forskning om ojämlikhet i Sverige synar Seher Yilmaz hur rasismen tar sig uttryck i det levda livet såväl som på strukturell nivå. Hon diskuterar några av vår tids mest omdebatterade frågor: klass, kön, meritokrati, identitetspolitik, välvilja, internalisering.

Med Vad jag pratar om när jag pratar om rasism begreppsliggör Seher Yilmaz rasism i ett svenskt sammanhang: hur ska vi prata om den, vilka ord och begrepp är användbara? Det är först när vi kan sätta ord på förhållanden som de också går att förändra.

Det är en ansträngning att verka som icke-vit i arbetslivet. Det är ansträngande att kämpa i motvind, att ständigt arbeta för att motbevisa stereotypa föreställningar och låga förväntningar, att göra rätt så att andra får följa efter. Och det är ansträngande att aldrig riktigt bli sedd så som man ser sig själv. Att välja mellan att vara omtyckt, eller vara sig själv.