Det går att ta ut organ ur döda människor och operera in dem i levande. Det vet nästan alla och i Sverige är de flesta positiva till det. Om någon frågar säger närmare nio av tio att de vill donera sina organ efter döden.

Men inte många vet hur många organ som går till spillo, och hur ovanligt det är att en människa dör på precis ett sådant sätt att organen faktiskt kan användas.

Den här boken handlar om varför organen inte räcker till alla som behöver och vad man skulle kunna göra åt det. Den handlar om medicin och säkerhet och regler, om självbestämmande, respekt och integritet. Dessutom handlar den om vår rädsla för döden, vår otrygghet, och om medkänsla som kan leda både rätt och fel. Den handlar om människor i sorg och om osäker vårdpersonal, tröst och
hopp och tålamod.

Det är en bok om en vård som långsamt rör sig mot en framtid där färre ska vänta, och färre ska dö. Där fler ska få glädje av att svenskarna är ett av världens mest donationspositiva folk.

Det är dessutom en bok om Lisa Kirsebom och hennes familj, och om den nya lever som räddade hennes man.