Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra generationens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny. Men hon delar inte alls hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus.

I takt med att husbygget ändå fortskrider och deras förhållande blir allt sämre visar sig själva platsen vara motsträvig. Brunnsvattnet, som ska vara tjänligt enligt rapport, bränner som eld i munnen. Tomtmarkörerna svartnar nedifrån. Det är platsen där eldar brann enligt den muntliga traditionen. När Jenny läser en gammal utgrävningsrapport i Riksantikvarieämbetets arkiv väcks hennes oro.

Arkeologi tänker vi oss som en fredlig verksamhet, där kökkenmöddingar långsamt avtäcks och ett och annat romerskt mynt hittas. Nya bitar läggs i det jättepussel som är vår gemensamma historia. Men ibland blottlägger utgrävningar förhållanden som är lika svårtydbara som skrämmande: minnen av terrorattacker, massakrer, avrättningar, människooffer. Det är denna mörka arkeologi som är motivet i Peter Fröberg Idlings nya roman.

I Nidamörkur har Peter Fröberg Idling lyckats förena den litterära romanens stilistiska höjd med skräckberättelsens förmåga att gestalta mänskliga och omänskliga nattsidor.