Vinnare av Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok!

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.

Augustprisets motivering
"Subjekt, predikat, objekt. Syntaxen må vara simpel, men Lena Andersson ger språkets vanligaste kärleksförklaring en betydelsefull inre grammatik. Romanen Egenmäktigt förfarande är en allvarsam lek där Ester och Hugo möts i ett tidlöst drama om passion och makt, frihet och förnuft, som författaren inte bara gestaltar utan rentav dissekerar. Med kärv humor och enastående precision blottlägger Lena Andersson förälskelsens systematiska självbedrägeri."

Stilen är tidlös, exakt och lätt - korsar Söderbergs molande kärlekssorg med Gun-Britt Sundströms klara ironi - och just denna koncentration gör boken till en av de tyngre i höst. Jag läste den i ett svep, så förtjust som man bara kan bli när en roman hittar helt rätt. Det är grymt men också grymt roligt, en glasklar redogörelse för hoppets lust och själens obotliga ensamhet som Lena Andersson funnit en perfekt form för Egenmäktigt förfarande [kommer] med all säkerhet och med all rätt att innebära Lena Anderssons verkliga genombrott också som romanförfattare.
Daniel Sandström, Svenska Dagbladet

Jag tror inte jag har gjort så många förstreckningar i marginalen av en bok sedan jag läste Stendhals Om kärleken.
Nils Schwartz, Dagens Nyheter

Drabbad har jag nu blivit av Lena Andersson. Det är den som Lena Andersson analyserar med kirurgisk precision men märk väl inte med hjärtlöshet utan snarare med sorgsen ironi. Hon tolkar hans mest triviala repliker till det bästa, och lika bra som Andersson är på att formulera aforismer som man vill stryka under och citera är hon på att skapa triviala replikväxlingar som signalerar absolut kontaktlöshet ... Blir Ester patetisk? Nej, det förunderliga är att Andersson in i vad som borde vara den yttersta förnedringen låter henne behålla en värdighet, en värdighet som har att göra med att hon faktiskt är alldeles renhjärtad i sin tro på kärleken.
Merete Mazzarella, Sydsvenskan

Det resonemang som förs är så intressant, Anderssons hantering av problematiken bitvis så briljant, att jag utan svårighet accepterar hennes premisser. Hon närmar sig i denna bok eviga frågor om kärlek och frihet med en språklig lätthet, en glimt av humor och distans mitt i svärtan, som ger framställningen en oerhörd lyster.
Jens Liljestrand, Expressen

Anderssons roman är utmärkt. Ja, rent av älskvärd.
John Sjögren, Upsala Nya Tidning

Det har gjorts tusentals romaner om kärlek det här är en av de bättre jag har läst Man ska läsa den här om man är kär, har varit kär eller planerar att bli kär. Om man är olyckligt kär så känner man igen sig och känner sig lite mindre ensam, och har man ett lyckligt förhållande så blir man nog extra tacksam efter att ha läst denna bok
Tara Moshizi, Gokväll

Lena Andersson har skrivit en briljant, rakknivsvass roman om kärlek. Hon är obarmhärtig i sin klarsyn, visar hur vi ljuger för oss själva i vår önskan att bli älskade
Inglill Mosander, Aftonbladet

Egenmäktigt förfarande utvecklas till en järngrå, komedi. Byggd av den sorts humor där en person helt låst i sig själv, klampar in i en situation där en lika låst person befinner sig helt upptagen av sina agenda och så försöker båda fejka att de lyssnar. John Cleese kan göra det där när han full av raseri träder in i ett rum, och sedan tror att det inte märks. Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner.
Jenny Teleman, Kulturnytt

Jag skrattar högt flera gånger. Högst skrattar jag åt personteckningen av Hugo Rask, en riktig uppblåst narcissist Jag skrattar också, lätt kvidande, åt de situationer som man så väl känner igen sig i, när någon har ens hjärta i klorna
Kristian Ekenberg, Arbetarbladet

Apropå intelligent. Nog tusan måste det vara Lena Anderssons mellannamn? Hon är känd som offentlighetens skarpaste analytiker av politik och kulturella fenomen, men i nya romanen Egenmäktigt förfarande handlar det om kärlek ett ämne så konventionellt att det i sammanhanget framstår som genialt ... Hennes essäroman är en obehagligt klarsynt dissektion av kärlekens snåriga psykologi.
Jenny Lindh, M Magasin

Ruskigt träffsäkert. Jag sträckläste boken.
Moa Eriksson Sandberg, Hallandsposten

Kärlek går inte att definiera, men en relation går i alla fall att analysera. Lena Andersson gör det utmärkt väl i Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. Det är ingen märkvärdig kärlekshistoria Lena Andersson berättar, men den lidelsefullt irrationella Ester tecknas med en kongenial besinning. Språket är exakt och sakligt, tanken rak och logisk.
Åsa Linderborg, Aftonbladet

Anderssons raka och sakliga språk håller romanen på ett betryggande avstånd från sitt sentimentala ämne ... tankarna for till Hjalmar Söderbergs lika tänkvärda kärleksromaner
Camilla Nilsson, Norrköpings Tidningar

Hudlöst och bländande sant, en krigsskildring av hur svårt det är att ofrivilligt utsättas för ett fruktansvärt kemiskt experiment
Isabelle Ståhl, Nöjesguiden

Det har gått två veckor sedan jag fullkomligt slukade Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. Och jag är långt ifrån någon bokslukare, det ska gudarna veta. Det händer att jag tuggar så långsamt att jag måste läsa om varje sida tre gånger. Men Lena Andersson. Vilken berättarförmåga, vilket välavvägt språk. Det är som en välsmakande sås där allt överflödigt vatten kokat bort. Hon fångade mig som ingen har gjort på länge.
Anders Nilsson, Sydöstran

Plågsamt att ta till sig? Jajamensan. Men samtidigt är det en ren fröjd att läsa Lena Andersson.
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten

För trots den, för Andersson typiska, sakliga tonen är det en roman som flödar över av känslor. Möjligen just därför, för i återhållsamheten finns utrymme för läsaren att läsa in så mycket mer. Det är en roman full av smärta, desperation och identifikation
Elin Grelsson Almestad, Göteborgs-Posten

Det är stimulerande, det är roligt, det är fräckt.
Anders Hjertén, Värmlands Folkblad

Alla vi som någon gång gjort självutplånande saker i förälskelsens namn kan känna igen oss också i denna hårdnackade teoretiker, och när det kommer till kritan faller Ester Nilsson lika handlöst som vi.
Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

"Jag vill bara skrika: Skärp dig!" Amelia Adamo, M-magsin

Jag läste den i ett svep, så förtjust som man bara kan bli när en roman hittar helt rätt.