Den romerska skalden Ovidius (43 f Kr – 17 e Kr) har alltid haft förmågan att fängsla sin publik; han var läst och älskad av sin samtid och har skattats högt av eftervärlden. Han var en lysande berättare och ägde en formell talang som gjorde honom till sin tids störste versvirtuos. Han upplevde på nära håll det frivola och blaserade livet i Romsocieteten och i sin diktning skildrade han det frispråkigt och med stor elegans. Det medförde att han till sist tvingades i landsflykt sedan kejsaren funnit det nödvändigt att stävja lättsinnigheterna och väcka liv i gamla kärva romardygder.

Det är utifrån dessa erfarenheter, av de galanta livet, Ovidius omsätter den erotiska lärodikten Ars amatoria, Kärlekskonsten, till en praktisk handledning i konsten att älska. I diktens första del redogör han för stadens bästa jaktmarker när det gäller att hitta en kvinna att älska och sätten att fånga henne. I andra delen undervisar han i konsten att behålla den älskade och i den tredje vänder han sig direkt till kvinnorna och lär dem hur man vinner mannens kärlek. Även efter romerska förhållanden var ämnet vågat och poeten sökte dämpa kritiken genom att utge en ny lärodikt: Remedia amoris – Botemedel mot kärlek, som ger goda råd när det gäller att bli kvitt olycklig kärlek. I den lilla dikten Medicamina Faciei – Ansiktsvård ger Ovidius de damer för vilka han ständigt intresserar sig sakkunnig hjälp till en lyckad make-up.

Översättning John W Köhler

---

Lekfullhet, esprit och psykologisk insikt kännetecknar Ovidius. Efter tjugo sekler har hans diktning kvar sin spänst och fräschör och är i bästa mening verkligt levande litteratur.