” Jag måste gå rätt in i elden.” Så skriver Honorine Hermelin i ett brev till Hagar Olsson i juni 1931.

36 år senare sitter Honorine på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, tittar på gråsparvarna i busken utanför fönstret, äter fläskkarre i matsalen med de andra gamla och tänker tillbaka på sitt liv: barndomen utan mamma, äktenskapet med den

danske författaren Vilhelm Grönbech, relationen med den passionerade Hagar och den långa stillsamma kärleken till Ada Nilsson, som hon arbetade och levde med i många år. Biträdena avlöser varandra. Eller gör de? Hon börjar få svårt att känna igen ansikten, och vågar inte längre fråga, kanske frågade hon nyss.

På Fogelstad kom hon att bli en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är arbetet och

kampen över och det som återstår är att försöka förstå vem hon har varit, i sina egna ögon och i andras, och vad kärlek är.

Vad hände med hennes eld? Brann den?

Det här är inte en historisk roman om Fogelstadgruppen. Kerstin Norborg har studerat Honorine Hermelins brev och texter, men framför allt skapat sin egen Honorine, en kvinna som är både hård och skör, frågande och insisterande. Vi möter henne på en plats som hon har längtat till, men också fruktat. Ingen ser henne här, hon är vänd mot sig själv, mot drömmarna, vreden och längtan. Jag måste gå rätt in i elden är en roman om systerskap, åldrande och vad som blir kvar av ett liv.