Det är våren 2016, och sedan Augustpriset för Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandbergs liv handlat om att resa land och rike runt och prata om hemmafrun Maj. Hon är en av landets mest efterfrågade författare, och hon vet att hon måste ta vara på den här tiden, den här möjligheten. Fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.

Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer domen: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.