En tisdag i juni 1999 ringer telefonen hemma hos Sanna Sjöswärd. För första gången som hon kan minnas hör hon sitt persiska namn, Farzaneh. Kvinnan i luren är hennes biologiska mamma som hon inte har sett på över 20 år ...

"En kristallklar vintermorgon, den 21 november 1977, anlände planet till det okända landet Sverige. Det första jag såg av mitt nya land var en landningsbana som glittrade likt ädelstenar. Jag var fyra år och tre månader, en främling i det främmande landet i den främmande staden och med ett främmande språk. Under tre år hade jag bott på barnhemmet Lejonet och Solen i Teheran. Barnhemmet låg intill den stora bullriga huvudgatan Shahen av Pahlavi Square. Som fyraåring hade jag lärt mig att vika ihop kläderna, bädda min säng och inte spilla. Från barnhemstrappan där jag stod innan vi gav oss iväg minns jag känslan av tyget i den röda vinterjackan med speciella muddar runt handlederna som adoptivföräldrarna hade köpt."

Sanna kommer som adoptivbarn till Sverige, växer upp i en medelklassfamilj på Lidingö, lever ett svenskt liv, men känner sig annorlunda, ibland utanför. Via ett antal livskriser, som bland annat innehåller ett svårt cancerbesked, börjar hon söka sina rötter i Iran. Hon har ett fotografi på sin mamma som hon fått av ett iranskt par som hjälpt henne från Sverige. Hon låter publicera bilden i en iransk tidning tillsammans med uppgifter om var hon själv kan nås.
Efter några månader av tystnad hör hon slutligen den okända rösten i telefonen; mamma och dotter hade åter fått kontakt med varandra ...
Samtalet blir inledningen till ett antal resor till Teheran, till de fattiga förorter där mamman och syskonen bor. Mötet med den annorlunda kulturen blir omtumlande, hon möts av många stränga religiösa tabun.
Svaren på varför hon blivit bortlämnad till barnhemmet river upp många sår och skapar en känsla av att ha blivit bortvald. Samtidigt möts hon av en enorm kärlek från sin nya familj.
Mitt emellan två kulturer försöker Sanna hitta sin egen väg, sin egen identitet som människa.