Vattenbärerskan är en historia från tiden mellan världskrigen, om hur en drabbad människa tvingas leva sitt liv antingen som utsatt eller inspärrad.

Vattenbärerskan är en poetisk och skakande berättelse om ett fattig-Sverige som känns oändligt avlägset, men i själva verket bara befinner sig på ett par generationers avstånd. Lova Leonora har blivit över. Hennes älskade är försvunnen. Hennes bror är i Amerika Hon bor ensam tillsammans med sin gamla mor, och hon försörjer dem båda genom att bära vatten åt traktens finare folk.

När modern plötsligt dör står Lova ensam, och när hon dessutom råkar bränna ned huset blir hon hemlös. När myndigheterna får reda på att hon sover i ett uthus börjar hennes liv som institutionaliserad. Först spärras hon i förtid in på ålderdomshem, sedan på sinnessjukhus. När hon till slut ådrar sig tbc får hon löfte om att få flytta till Hällnäs sanatorium. Prognosen är inte god, men paradoxalt nog mottar hon nyheten med glädje: "Hon har fått en sjukdom, hon är en riktig människa."

Anita Salomonsson har skrivit en sakligt poetisk berättelse om en människa som utsatts för de båda ytterligheterna av att vara försummad och tvångsintagen, men egentligen aldrig blivit behandlad som just en människa.