I den fristående fortsättningen på Slaget om Kursk ger militärhistorikerna Frankson och Zetterling en delvis ny bild av ett av östfrontens mest dramatiska och grymma kapitel.

Östfronten, januari 1944. Konevs och Vatutins två fronter går samman i en kniptångsmanöver och ringar in de tyska styrkorna i syfte att befria Ukraina. När väl Ukraina hade befriats, vilket skedde i april 1944, skulle grunden vara lagd för den stora sommaroffensiven, då ryssarna skulle fortsätta mot Rumänien, Ungern och södra Polen.
När Operation Korzun inleds den 25 januari 1944 går för första gången två ryska stridsvagnsarméer i täten för ett anfall. Den sovjetiske befälhavarens Konjevs taktik lyckas och 55 000 tyska soldater ringas in.
Sovjetisk historieskrivning gör gällande att ytterst få ska ha lyckats ta sig ut, men det korrekta är att över 40 000 bröt sig ut, dock tvingades de lämna all materiel och tappade därmed initiativet än en gång på östfronten.
Med hjälp av vittnesmål från bägge sidor och den senaste militärhistoriska forskningen visar Frankson/Zetterling att sovjetisk historieskrivning kraftigt överdrev slagets betydelse, men också hur
Röda armén anpassade sig efter tillfället och tilllämpade ny taktik.