I sina nya dikter förblir Lars Lundkvist trogen sitt stilideal: en i verkligheten djupt förankrad dikt som förenas med ett starkt, nästan surrealistiskt bildspråk. Lars Lundkvists lågmälda, skenbart enkla poesi skapar sällan stora rubriker, men skänker de lyhörda större glädje. I den nya samlingen som ges ut samma år som han fyller 75 och mer än ett halvsekel efter debuten, är han sitt stilideal trogen: en i verkligheten djupt förankrad dikt, formmässigt enkel, som sprängs av närmast surrealistiskt material. De första delarna av samlingen präglas av minnesbilder från barndomen, men så vidgar sig perspektivet och de existentiella frågorna tar över alltmer, även om det lyriska materialet är detsamma.