Ett av Milan Kunderas kännemärken är ju hans exil från det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien. För första gången på trettio år, år då han huvudsakligen levat i Frankrike, låter han nu en romangestalt, Irena, återvända till Prag efter tjugo år i Paris. Hon har lidit av nostalgi, av dagliga, ljusomstrålade minnesbilder från sitt gamla "Böhmen" men också av skräck inför återvändandet, av den enligt berättarjaget, som tycks identiskt med Kundera själv, "kollektiva emigrantmardröm" som varierar ett och samma tema: hotfullheten i den plats man flytt. Irena är änka med två vuxna döttrar och har en svensk älskare, Gustaf. Men dessa levnadsomständigheter, ja alla de erfarenheter som hon skaffat sig under tiden i Frankrike, intresserar ingen av de gamla vännerna i Prag. Med underförstådd aggressivitet avfärdar de berättelsen om hennes exil lika effektivt som Ithakas invånare ignorerade Odysseus erfarenheter när han äntligen efter sina irrfärder kom hem. Kundera varvar ledigt fiktion och reflektion, och hans roman formar sig till en roande och stimulerande berättelse som gestaltar en av samtidens viktigaste frågor.