Mare Kandre har gjort sig känd som en berättare med avstamp i det mytiska och sagoaktiga; senast i Bestiarium (1999), en historia från 1800-talets England med arketypiska och skräckromantiska inslag. Nu ger hon för första gången ut en novellsamling, och här får vi möta en betydligt mer nutidsanknuten Kandre som har stramat åt sitt språk och söker sig till flera olika miljöer och livssituationer.   En av novellerna handlar om en familj som tvingas fly undan förföljelse. De måste ständigt bryta upp och ge sig vidare, och steg för steg berövas de allt det som de själva förknippar med sin identitet. Händelserna skildras ur den lille sonens perspektiv; det är en stark berättelse om vad som sker när människors tillvaro reduceras till ett ingenting. I en annan novell förföljs en torterad man av sitt förflutna; minnena släpper inte sitt grepp om honom och till sist tar de konkret gestalt. En krigshärd på Balkan blir i en novell det ställe en ung svensk semesterresenär nästan av en slump hamnar på. Hon följer en plötslig impuls ute på Arlanda och bokar om sig till en destination hon ser på avgångsskylten, en plats hon sett på tv men inte förrän nu riktigt fattat finns i verkligheten.   Men boken rymmer också några berättelser med mera tidlöst anslag: om en flicka som försvinner in i skogen och om en kvinna som följer sin besatta förälskelse till dess yttersta konsekvens. Och här finns ett par omskakande skildringar av den ambivalenta och provocerande upplevelsen av att vänta barn och vara mor.