Ulf Eriksson har fått mycket lovord för sina tidigare novellsamlingar, Paradis och Is, som också kommit i BonnierPocket. Nu ger han ut en ny samling om sju noveller; de är längre än de tidigare, har en djupare andning och ännu mer suveränt sammanflätade och vittfamnande förlopp. Ulf Eriksson har beskrivits som en "samhällskritisk vardagsmystiker" (GP), och här får han tidens skiktning i nu och då, minne och dröm att innefattas i en hisnande samtidighet.

Berättelserna rör sig i samtiden, mellan Sverige och övriga världen, från välfärdens storstad och förortsverkligheten till båtflyktingarnas stränder i södra Spanien. De är ofta berättade som ur ett vidvinkelperspektiv, och växer till till breda fresker där människors livsvägar korsas och samband uppstår - oftast slumpartat, tillfälligt, och utan att den oundvikliga och existentiella ensamheten bryts. Men ändå tar en vision gestalt som handlar om sammanhang, om den ömsesidiga mänskliga beröringen och människors beroende av varandra. Som i titelnovellen, där tre olyckliga människor i en stockholmsförort - en övergiven kvinna, en faderlös tonårspojke och en förvivlad lärare - en stormig augustilördag råkar rädda varandas liv.