Maria Küchens diktspråk har alltid rört sig som en slagruta över tecken i tiden. Tekniska och naturvetenskapliga begrepp och fenomen har införlivats i dikten och bidragit till rörligheten och samtidskänslan.   Hennes nya dikter andas en sårbarhet, ett öppet och skyddslöst vara-i-världen, som också det vittnar om en stark närvaro i nuet. Det är ett ohanterligt nu, med krig mitt i Europa, och hotet om död, utplåning och upplösning strömmar igenom diktjaget och världen. Hon reflekterar över Europa, över dem som försvunnit och ska försvinna, och över det växande barnet i hennes egen kropp. Och hon för ett samtal med en kvinna från ett annat europeiskt land, som upplever det som pågår mot historiens mörka fond.

alla dem med små defekter,med något fel. Haltande,lyssnande     de försvinneri rastreringennär vi blir historia