S:t Petersburg, Berlin, Odessa, Porto. Maxim Grigorievs noveller söker sig till städer, ibland bara tanken på en stad, och rör sig gärna i såväl stadens som människolivets minst anslående utkanter. Årstiden är viktigare än årtalet, stämningen starkare än historien, längtan bort genomsyrar allt. En sexårig flicka är på väg hem genom ett ödsligt S:t Petersburg. Hennes mor har rakat av henne håret för att det ska bli fylligare när hon börjar skolan, och hon försöker gömma sig under sin stora panamahatt, medan vinden blåser. En kärlekshistoria i novellen ”Sehnsucht” spänner över tre städer och lika många decennier, men är längtan likadan på alla språk? I Odessa drömmer en ung pojke om att förbinda hela staden med en enda spårvagnsrutt, men när han blir sjuk är det i stället tiden som går i cirklar och diagonaler. En turist i ett novembertomt Porto har endast sällskap av måsarna. En bitter och fetlagd revolutionär svettas och väntar på att något ska hända i Aten. En man anländer till Berlin för att leta efter sin syster. Det blåser. Maxim Grigorievs noveller är byggda på stämningar och ögonblicksporträtt. Uppmärksamt tecknar han miljöer, situationer och årstidsväxlingar, där människor rör sig liksom lösgjorda, på jakt efter ett hem, eller kanske på flykt från ett.