När Jacques Werups Hundra dikter utkom 2005 i samband med poetens 60-årsdag försökte Göran Greider placera honom i den svenska traditionen: Werup framstår som en korsning mellan Lars Forssell och ja, vem? Jag grubblar länge över denna tredje okända storhet. Till slut inser jag att den andra jämförelsepunkten helt enkelt inte finns: Werup är verkligen sin egen. Och de hundra dikterna sjunger ikapp med varje liten kamin i världen.     Nu ger Jacques Werup ut sin största samling hittills, ett lyriskt kraftprov och, som han själv säger, ett slags slutsummering av fyrtio års försök     Trötta mäns skönhet är en gripande bok om ensamheten och gemenskapen, om kärleken och om åldrandet, tiden och döden ämnen på varje lyrikers repertoar. Jacques Werup nalkas dessa på ett personligt överraskande sätt och leder läsaren fram på en stig mellan avgrunden och tryggheten.