Tuija Nieminen Kristofersson är en av våra mest spännande och särpräglade poeter, som uppmärksammats starkt av kritiker och belönats med bl. a. Restaurang Prinsens lyrikpris, Svenska Akademiens Kallebergstipendium och pris från Kulturfonden för Sverige och Finland.     2004 gav hon ut sin fjärde diktsamling Någon gång regn i Ngorongoro, tänkt som första delen i en trilogi. Nu finns den tillsammans med två nyskrivna samlingar - Spättan och stjärnan och Lammbilder - i ett band, som tydligt presenterar denna förvandlingarnas poet och hennes diktuniversum. Hennes dikt har ofta sin utgångspunkt i naturen, men hon tar också avstamp i myter och bilder och väver samman detta med realistiska och vardagliga element. Hennes språk är kraftfullt och konkret, med stark känsla för det rytmiska och ljudmässiga. Kustlandet, sanden och havet är återkommande fond genom alla de här tre samlingarna, där hennes viga associationer och djärva ordlekar skapar ständigt nya sammanhang och förbindelser mellan människan och naturen, historien och nuet, mikro- och makrokosmos.

Och stjärnan slipas ner som en hörselstentiden mattas av, ljusåren långsammare än ljusetlossnar mineraler blandas med sandenmörka ränder över de ljusa, stava rättdenna stora himlakropp med uddar av titanhögt uppe strålande granat, ljuda t:eti Stern tierna star, deras stoftöver jorden faller deras stjernestøv.