Ingrid Arvidssons dikter har en stram och uppriktig ton, och rör alltid de djupast existentiella frågorna.

Om hennes förra diktsamling, Rummet innanfr (1999), skrev Michael Ekman i Svenska Dagbladet: "Arvidsson skriver i en sedan länge etablerad tradition av natur- och centrallyrik där det karakteristiska ligger i föreningen av öga och tanke, upplevelse och reflexion. Kolleger som kan komma en i tankarna är Werner Aspenström och Ulla Olin. Det fina med denna dikt är att den i sin traditionsmedvetenhet visar på både språkets och världens outtömlighet."

I denna diktsamling råder en djup svärta. Mörkret och döden omgärdar det levande, vinterns is och kyla sluter sig allt närmre inpå. Och ändå tröst finns, ljus finns, och det röda ropar och brinner.

Till sist är det bilderna musiken och de blommande träden som säger till dig: Du är inte ensam. Kom till oss med ditt mörker och vi skall tvätta det i vårt ljus och lämna det tillbaka klarare, lättare att bära.