När Tuija Nieminen Kristofersson fick kulturpriset 2003 från Kulturfonden för Sverige och Finland, var det med motiveringen att hon med sin dikt byggt nya broar mellan finsk och svensk kultur. I den nya diktsamlingen kan man säga att broarna leder också till Afrika, och bakåt i historien, till geologiskt lagrad tid.     Hennes dikt har ofta sin utgångspunkt i naturen, men hon tar också avstamp i framför allt finsk myt- och bildvärld, och väver samman detta med realistiska och vardagliga element. Hennes språk är kraftfullt och konkret, med en sjungande rytm som leder tanken till hennes hemspråks stora epos Kalevala. Någon gång regn i Ngorongo  blev nominerad med fyra andra diktsamlingar till Finlands Rundradios stora lyrikpris Dansande björnen våren 2005.

Språket genom dessa nerver in i irisöppningenhinnornas skikt linjer ordföljder, stavelsernarinner över linsen som flamingos rosa vokala pärlori vattnet eller gnyernas ivriga rader, meningarnas tyngdsom uppretade elefanthannar ökar trycket i kammaren.Har jag varit här? Ögat pejlar in nyanser inåt medhornhinnans konvexa ytor som färgernas parabolantennsynpurpur klorofyll regnbågshinnor allting samlati solens gula fläck det gyllene snittet.