När Charlotta Mannerstam debuterade med en av de första titlarna i serien Ny Lyrik fick hon ett uppskattande mottagande. Anders Cullhed beskrev i DN hennes blick som "märkvärdigt oförvillad" och konstaterade att "all onödig sentimentalitet lyser med sin frånvaro i den här överraskande tuktade, stilstränga debutantpoesin". Han avslutade med att "Mest av allt förefaller Charlotta Mannerstam på språng med öppna ögon rakt ut i livet. Som diktare går hon redan på egna ben."

  Nu återkommer hon på dessa mycket egna ben, med en ny, lika rik och tonsäker diktsamling. Den rör sig över ett brett och moget känsloregister, men ändå finns den förundrade blicken kvar, i bilder av barndomsminnen, tonårsvilsenhet, kärlek, sorg och ödslig ensamhet. Hennes dikter är reflekterande och meditativt lugna och samtidigt expressiva och suggestiva. Genom alltihopa löper en känsla av stark bejakelse.

Vem vet vart ljuset färdas sen

men det är framdukat,

det är en måltid

kom och ät nu,

ljuset,

innan det kallnar.