Konstnärerna Lisa Jonasson och Andreas Eriksson säger själva om mötet med varandra att "ibland vet man redan i förväg att nästa möte ska bli viktigt. Man bestämmer i ett försök att avkasta sig sin ensamhet att nästa människa måste göra skillnad."    Därför beslöt de sig för att skriva istället för att tala. De satt bredvid varandra framför en dator och sköt tangentbordet mellan sig. De letade inte efter någon röd tråd utan lät texten formas utifrån de begränsningar de fann i dess framväxande struktur. Till slut följde de inte längre varandras nycker, utan textens.    En man och en kvinna möts och blir till ett. Det är ju en sliten metafor, men i det här fallet leder alltså mötet till en text. En kärlekshistoria som blir en undersökning av dem själva, deras identiteter; men snart överskuggar frågan om textens identitet allt annat. "Vi kallar oss jag, nu" börjar berättelsen, och jaget är denna text som blivit ett subjekt och som berättar sig själv.    Andreas Erikssons och Lisa Jonassons ovanliga debutbok blandar det vardagliga med det filosofiska, det vulgära och ohämmat erotiska med det eteriska; den är en öppen och prövande text-performance där alla självklarheter undermineras. Ett konstverk helt enkelt.